Prs(Dragon Fantasy)

Uriah sken som en sol då de kom ut på banan han sköt ett par pilar. Alla klöv de varandra då de träffade måltavlans mitt.

Mina drar sin båge men hon darrar för mycket, rädd för att misslyckas vilket var hennes största problem. Hon var så rädd för att misslyckas att det hindrade henne. Hon får iväg en pil men den träffar inte ens tavlan och hon svor till.

Uriah log milt och lade ifrån sig sin båge, som var i samma storlek som han själv, det vill säga väldigt lång. Han gick fram till Mina. Han lutade huvudet mot hennes axel och lade armarna på hennes, höll i pil och båge tillsammans med henne. "Lugnt. Du får inte vara rädd att missa. Missar du så missar du, jorden går inte under. Ta ett djupt andetag. Låt pilen följa med din utandning, låt dem vara varandra. Armbågen lite längre upp." Uriah tog ett fast tag om Minas armbåge och puttade upp den med sina fingrar, så att den löpte i samma riktning som pilen. "Släpp." mumlade han efter några sekunder.

"Jag är inte rädd." fräser Mina ilsket, men mest för att det var det hon var, att hon inte var bra på det. Hon menar det inte mot honom och det vet han.
Hon tar ett djupt skälvande andetag och gör som han säger. Hans ord är lugnande, det lugn hon själv inte äger. Sedan släppte hon och pilen far iväg och den träffar tavlan, längst ut men den träffar. Dock är hon inte nöjd, hon var sällan nöjd med sig själv om hon inte gjorde allt perfekt.

Uriah log uppmuntrande. "Du är redan en av de bästa!" skrattade han och kysste hennes kind, "De flesta prickar fortfarande det där trädet efter sju timmars övning!" log han roat och pekade på ett träd som låg ungefär sex meter bort från tavlan. "Se dig själv som mästare! Kom igen, en gång till!"

Detta fick henne på bättre humör, han visste hur han skulle ha henne. Att visa andra, att vara bäst, vara bättre drev henne. Åter gjorde hon som han sa och höjde bågen, men ett enda misstag och hon skulle åter ge upp.

Pilen träffade längre in denna gång. Uriah klappade händerna, "Bravo Mina, du kan ju! Jag behövde inte ens hålla dig från att riva hela banan!" log han lättsamt. "Vi kör ett tag till, sedan tar vi oss en närmare titt på trädet!" Uriah såg menande på trädet han visat innan, som var fullt av hål från pilspetsarna som suttit där förr.

Mina nickar och försöker hitta den inre frid och lugn som hon inte ägde. Några till fick hon iväg innan det åter började bli dåligt och med ilska kastar hon från sig bågen, hon var hopplös.

Uriah ropade till. "FÖRSIKTIG MED BÅGEN, VID ALLA GUDAR!!" sa han upprört och rusade fram till bågen. Han tog upp den och lade den på sin plats, allt med stor vördnad. "Gör inte om det där!" varnade han surmulet åt Mina. Arg var Uriah inte ofta, men när det gällde hans mest älskade saker kunde han bli riktigt otrevlig.

"Äh, käften." svarade hon och satte sig ilsket ner på gräsmattan. Men då hon lugnade sig såg hon upp.
"Föråt, jag menade inte.....gick den sönder?# frågar hon ångerköpt.