De utvalda

Eletha strök honom försiktigt över pannan och mumlade lugnande då hans sömn blev allt oroligare, hon undrade vad han drömde nu.

Nej...snälla....låt de vara" mumlade Ethan. Han for plötsligt upp, men han var inte vaken än. Han såg vild ut. "Nej!". Han slog vilt framför sig innan han föll ner på sängen igen.

"Ethan, ta det lugnt, jag är här, inget kommer hända dig." sa Eletha efter att choken av att han fart upp lagt sig och hon stryker sakta hans hår.

Ethans mummel dog ut och han verkade lugnad och sov tyst igen. Han vred sig mot Eletha och sov vidare. En liten stund senare öppnade han ögonen dock. "Somnade jag?" mumlade han.

"Ja, och drömde, det var hemskt." sa hon och rös till, hade han inte märkt att han somnat? Hon kysste honom lätt på pannan och log mjukt.

"Drömde jag?". Ethan kom sedan ihåg drömmen och började skaka lätt. "Det ar hemskt....jag kunde inte styra över mig själv och såg bara på då alla jag älskades fördes bort från mig...".

Hon nickad och smekte sakta hans kind, "Men det var bara en dröm." sa hon lugnande och kysste honom, "Skulle aldrig låta det ske." säger hon mjukt.

Ethan slutade skaka men såg orolig ut. "Lovar du?" frågade han och kysste henne tillbaka. Han skulle nog inte kunna hindra om någon förde bort hans familj....inte så långt bort han var.

"Jag lovar, i alla fall göra allt i min makt för att hindra det." säger hon lugnande och ler lätt, hon skulle det för hans skull.

"Tack" mumlade Ethan och la ner huvudet igen. Tristan hoppade upp vid hans ansikte. "Hej Tristan" log han och smekte katten över ryggen. "Hur mycket är klockan?".