Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna försökte ignorera molnen då hon lade vapnet över axeln och började springa efter de andra, mycket yngre, människorna som också skulle bli soldater. Allt gick jättebra till regnet började ösa ner. Johanna höll på att börja skrika, men hon slog händerna för munnen i sista stund. Hon tänkte inte visa sig så svag inför en massa idioter från 13. De skulle inte tycka synd om henne. Så hon bet ihop och höll käken sammanbiten under resten av träningen. Även om hon skakade våldsamt av ansträngningen av att hålla sig i schack samtidigt som att vara tvungen att springa. Så fort träningen var över så hade hon stormat därifrån, snabbt som attan in i en till synes oanvänd korridor som hon satte sig i. Händerna för ansiktet och ihopkurad till max satt hon där och skakade.

Thalia ser på Johanna under hela träningen, det syns att hon lider men hon behärskar sig och klarar allt. Efter träningen försvann hon snabbt därifrån och Thalia började leta efter henne, tillsist stannar hon upp och tänker efter, vart skulle hon ha sprungit? Och snart finner hon henne, lika genomvåt som Thalia själv, ihopkuren och skakande, "Johanna, det är Thalia." säger hon mjukt och går fram till henne.

Johanna reagerar knappt på när Thalia yttrar sig. Hon hade ryckt till, men det syntes inte värst mycket då hon skakade så mycket ändå. En del av henne är glad att Thalia är här, men den andra delen vill bara att hon ska försvinna för att Johanna förmodligen såg så svag ut för tillfället.

Thalia sätter sig invid Johanna och lägger en arm över hennes axlar, "Du vet att alla kan inte alltid klara allt." sa hon allvarligt och tröstande, hon kunde gissa på att Johanna inte gillade att visa sig svag, vilket hon visst förstod.

Johanna nickade, och såg upp på Thalia. "Jag vet, jag vet. Men det känns så.. fjantigt att det ska bli såhär varenda gång jag vidrör vatten" får hon fram innan hon ser ner i golvet. Thalia visste ju hur det var, tänkte Johanna, att inte vilja visa sig svag inför andra.

"Jo jag vet och jag fattar varför du känner så, jag känner likadant. Men man måste väll genomlida det, och jag gissar att det blir bättre." säger Thalia, hon hoppas att det blir så iallafall, hon orkade verkligen inte leva i skräck för doktorer och att folk tar tag i henne.

Johanna nickar igen. "Jag hoppas det" säger hon, och reser sig upp. Hon tänkte inte sitta här längre. Johanna tvingar sig själv att sluta skakar och ser sedan på Thalia.
"Vi ska väl leta upp de andra nu, eller hur? Vad har vi på schemat?" frågar hon, och orkar inte helt enkelt kolla själv.

"Vi borde duscha och klä på oss torra kläder." säger Thalia och ställer sig upp och ser på Johanna med en frågande blick om hon skulle klara av det eller om hon behövde hjälp eller så. "Det är tid för betänkande, vad nu det kan tänkas innebära?" säger Thalia och ser på schemat sitt.

Johanna nickade. Inte för att hon ville duscha. Att duscha innebar vatten, och vatten var hemskt. "Jag antar att man får göra vad man vill om inget annat är bestämt" säger hon och rycker på axlarna. Sedan börjar hon gå åt det hållet de kommit ifrån.

Thalia tar tag i Johanna och stoppar henne, "Om du inte vill duscha så bör du iallafall byta om och torka dig så du inte förkyler dig." säger Thalia allvarligt till henne, så att hon inte skulle bli sjuk och följer sedan Johanna tillbaka till dem andra.