Power (Ett rollspel för alla)

Annabeth kände smärta. Skarp, knivskärande, smärta. Tårarna brände, och hon försökte inte ens stoppa de. Hon vacklade och sjönk ner på en stol.

"Trevligt, du älskade honom, lev vidare. Han var ändå inte bra på någonting." Säger Ariana glatt leende. Hon älskar det här åsamka folk smärta, åsamka dem lidande. Hon är bra på det. Hon har alltid varit bra på det. Eller, inte alltid. Hon var snäll. En gång i tiden. Vad gick fel? Att Dominus bara råkade vara en aning bättre än henne. Att Dominus fick all cred. Hon blev undanskuffad. Ariana blir irriterad av minnena.

Dominus känner ilskan bubbla i sig. Nej, han kan inte besegra Ariana med rå energi. Inte själv. Och just nu vill han hjälpa Annabeth att hämta sig från sitt trauma. Han behöver sina välsignade. Så han fokuserar, inte på att besegra Ariana, utan på att tvinga bort henne. Och sakta sätter han upp sina händer och försöker pressa henne bakåt.

Ariana känner den obehagliga känslan av bortstötning. Hon hatar den, men det är även en utmaning.
"Dominus, tror du jag tillbringat åren med ständigt hat och besvikelse med att slöa?" Frågar hon med blixtrande ögon och plötsligt exploderade lamporna över henne. Gnistor satte eld på rummet, lågorna flammade upp på en gång. Sedan vände hon sig om mot sina slavar.
"Stanna." Väste hon åt dem och transfererade sig bort.

Annabeth såg inte elden. Hon såg ingenting. Svarta prickar dansade för hennes syn.
Min pappa är död, tänkte hon. Först lämnade min mamma mig på tröskeln tills min pappas hus, och nu är han också borta.
Tårarna rann. Varför lämnade alla henne?! Varför?!
T.o.m. nu. Alla skulle ut ur det brinnande rummet.

Dominus känner värmen återvända till rummet, och han förstår att Ariana transfererat sig bort. Men värmen är brännande, och något fräser. När han tagit sig ur den djupa koncentrationen ser han sitt kontor slukas av lågor.
Jaha. Vatten har alltid varit hans svagaste element, vilket Ariana naturligtvis är medveten om.
Annabeth! Hans tanke ekar i ett utrop, "Ta dig samman, vi måste släcka elden!".

Annabeth hörde tanken, starkt och tydligt. Hon ville inte. Men hon gjorde det ändå, för de andras skull. Hon kände sig tom, som om någon sugit ut hennes själ ur henne. ((Dementor-style! ))
Pirret startade i fingertopparna. Det spred sig i hela kroppen, tills hennes kropp vibrerade. Marken vibrerade, och vatten sköt ut. Elden släcktes, och bara rök fanns kvar.
Annabeth förväntade sig halvt som halvt att hela skolan borde vara raserad nu pga hennes vattenkrafter. Men inte ens hålet där vattnet sprutat ut var kvar. Hon misstänkte starkt att Dominus hade helat det, men brydde sig inte.
Annabeth sjönk ner på marken och svimmade, av trötthet, sorg och smärta.

Dominus rusar fram till Annabeth så fort han raderat spåren av hennes kraft. Han lyfter upp henne i famnen, och det vanligtvis så lugna och starka ansiktet ser litet och svagt ut. Han lägger henne på en liten ihopsjunken soffa i ett hörn av kontoret.
Sedan ser han sig om för att inspektera övriga skador. Då ser han det, när han ser de stela Francesca och Jackson i ögonen. En tomhet, och där bakom, en nästan omärklig glimt av blixtrande grönt.
Ariana har lämnat rummet, men hennes gift finns kvar. På så kort tid har hon redan fångat två själar.
Han bestämmer sig för att försöka pressa bort Ariana från deras sinnen, men han tvivlar på att han har kvar kraft nog att rädda båda.
Han viskar lågt till deras sinnen;
"Francesca, Jackson. Jag vet att ni är där men oförmögna att svara. Jag ska nu försöka hjälpa er. När jag säger nu måste ni, vad er kropp än säger er, hur ont det än gör, försöka ta tillbaka kontrollen."
Han centrerar sin sista kraft.

Ariana hör deras panikslagna tankar. De kommer inte från elden. Hennes två slavar. Hon släpper dem inte. Men hon blir knuffad. Dominus. Hans makt är begränsad. Hon har däremot tränat upp sin. Men varför inte låta mannen glänsa? Ge honom lite säkerhet? Hon släpper efter, motvilligt så det ska verka äkta, och båda har plötsligt sina sinnen under kontroll. Hon känner av deras förvåning.
"Stackars er." Säger hon för sig själv och tittar ut över skolområdet. Hon vet vad straffet är, straffet att avbryta en mentor. Straffet att betala är döden.
För att få sin hämnd måste hon dö.

Annabeth drömde om dagen då hennes pappa tagit med henne ut och campat, när han jobbade på en McDonalds och de hade lite pengar.

Det var vackert väder, och Luke (pappan) hade lovat Annabeth att de skulle gå och campa. Det var en av de få tillfällena de gjorde något tillsammans.
Annabeth var sju år gammal. Hon var riktigt söt; stora, gråa, men intelligenta ögon, och blont, lockigt hår. Pappa brukade säga att hon var hans lilla prinsessa.
De låg i sina sovsäckar, under den bara, stjärnbeströdda himlen.
"Berätta om mamma!" sa Annabeth, precis som hon alltid brukade säga. Luke skrockade, och såg drömmande ut. Han svarade som han alltid gjorde.
"Hon hade blont, lockigt hår, som du. Hon var väldigt smart och intelligent, och vann alla argument. Och hon hade stormgråa ögon. Glittrande, utmanande, allvarliga stormgråa ögon."
Annabeth brukade försöka föreställa sig en äldre version av sig själv.
"Men varför lämnade hon oss?" Pappan såg sorgsen ut, och sa långsamt;
"Människor gör konstiga saker. Även de snällaste personer kan helt plötsligt göra något oväntat och fel. Men vi kan inte göra något åt det. Det bara blir så."
Annabeth suckade, och sa tyst:
"Jag vill ha henne tillbaka."
Luke nickade, och tog hennes hand.
"Sov nu."

Drömmen gjorde ont, riktigt ont. Det var innan pappa blivit sparkad, och försökt starta sin egna misslyckade firma. Det var innan de lånade alldeles för stora lån. Det var innan Annabeth blev som hon blev; kylig och allvarlig.
Men det spelade ingen roll. Hon ville ha tillbaka sin pappa. Det kändes som om hennes hjärta skulle sluta slå av saknad och värk.
Var var hennes mamma när Annabeth behövde henne? Nu var hon ensam mot världen, med en elak häxa efter sig och en grupp förvirrade tonåringar som vägrade tro på sitt öde.

((EDIT: Någon annan online ?))