När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

- Fai, han är din morfar, och han gillar dig innerst inne, det har han alltid gjort och kommer alltid att göra.
Men något har kommit emmelan, och ni måste reda ut det, och prata om det, sa Xenia lugnt.
- Du är hanns ända barnbarn och hanns älskade dotters son, så visst kommer det gå, men ni är envisa som två gubbar båda två, sa hon allvarligt.

Fai såg på Xenia "är det vad du tror eller vet du?" frågade han allvarligt
"du känner honom inte som jag. Om han nu tycker om mig borde han visa det bättre. Han har inte visat det på flera år" sa Fai sorgset och såg sen på Xenia "förlåt älskade du det var inte meningen att klaga" sa han och log

Xenia såg på honom och suckade.
- Men han är Voldemort Fai, känslor är inte hanns starka sida, hanvet väll inte hur han ska göra.
Sen är han väll orolig för dig kan jag tro, sa hon och ryckte på axlarna.
- Nej, allt är gissningar, men jag brukar vara ganska bra på dem, sa hon och log.
- Inget att be om ursäkt för, livet är inte tipp topp hela tiden, sa hom mjukt.

"ja men att visa att han hatar mig är lite elakt till och med för honom" aa han trött. "han kunde i alla fall le nån gång eller nått" sa Fai "orolig för vad? Det är ju han som orsakar alla problem" sa Fai kallt och log sen
"ja du brukar ju vara bra på och gissa"sa han och kysste henne "nej det är ju inte det"

- Han är orolig för dig, att du inte mår bra.
Att duegentligen inte bryr dig om något, sköter inte skolan och ställer till med bus.
Han vill väll att du ska må bra, ochfå respekt med dej, han vill ju att du ska ta över sen.
Även om nu duinte vill, vilket han säkert accepterar sedan, sa Xenia och besvarade kyssen.
- Mina gissningar brukar stämma nästan jämt, sa hon leende.

"det har han ju lyckats se till ganska bra själv. Han får mig i alla fall inte att må bättre" sa Fai sorgset och himlade sen med ögonen "ja för jag kan ju inte klara av skolan och bus" sa han och log sen "ja du kanske är synsk" sa han skämtsamt och la huvudet i hennes knä och fotoalbumet på bordet

- Vet inte Fai, men det mesta brukar lösa sig egenom att man pratar och reder ut saker och ting, sa hon vänligt och sträk honom över håret.

"kanske i din familj men inte i vår" sa han bara och svepte en filt runt dem
"jag är så glad att jag har dig. Utan dig hade jag inte klarat mig" sa han och strök henne över kinden

- Ja, fast vi brukar skrika också, och slänga saker omkring oss, i alla fall jag och mamma, pappa är mer lugnare, sa Xenia roat och kröp när under filten med honom.
- Men så bra att jag är här då, och jag tänker vara här ett längre tag med, sa hon och kysste honom.
- Jag är glad över att ha dig här med Fai, sa hon mjukt och la sig bredvid honom i soffan.

"ja det gör jag inte riktigt. Jag protesterar mer det i tystnad. Det är mer mor och morfar som kastar saker" sa han leende och gjorde plats för Xenia bredvid honom och besvarade kyssen
"nej det hoppas jag inte, jag skulle bli ledsen om du försvann" sa han leende "tur att vi har varandra då"