Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

mer

bra, ojojoj det är 86 sidor snackar om mycket!

ååh, jag började gråta ;_;

Tack för era kommentarer!!! ♥

Sen vill jag önska Glad Påsk och meddela att det kommer ett kapitel till( Detta hade blivit alldeles för långt annars)

Men här är ett kapitel och jag hoppas ni gillar det.
O.B.S. Det blir ett väldigt tidshopp nu, för helt plötsligt är vi i sjunde boken. Tadaaa!


Kapitel 43


Draco


Draco satt i den stora, överfula fåtöljen i vardagsrummet och stirrade in i elden. Såg hur de röda och gula lågorna slickade i sig de förkolnade vedbitarna. Lågorna dansade liksom, kastade långa skuggor…
”Han avbröts i sina tankar av att dörrarna slogs upp och hans mor marscherade tätt följd av… Draco svalde hårt. Hermione hade kommit in i rummet, fasthållen av en snappare. De hade inte sett varandra sedan den kvällen Dumbledore dog. Flera månader sedan. Hennes bruna ögon fann hans grå, och på ett ögonblick for en varm ilning längs ryggraden på Draco. Han log nästan, men hann kontrolera sitt ansiktsuttryck innan leendet nådde hans läppar. Hermione slog bort blicken.
Draco märkte nu att det inte bara var Hermione som kommit. Weasley och en till som hade ett fruktansvärt svullet ansikte. Han påminde nästan lite om… Potter?
”Vad är det här?” frågade Lucius.
”De säger att de fått tag på Potter” svarade Narcissa kyligt och hon tittade i riktning mot Draco. ”Kom hit Draco.”
Draco reste sig upp ur fåtöljen och gick mot deras fånga. Han hamnade framför vem han trodde var Potter. Om det verkligen var Potter hade något allvarligt hänt honom, ansiktet var alldeles rött och svullet.
”Nå?” frågade Fenrir Grårygg och hans förfärliga andedräkt träffade Dracos ansikte.
Dracos ansikte riktades automatiskt mot den högra sidan av pannan, ett ärr. Ett blixtärr, visst det var uttänjt, men fortfarande en blixt.
”Nå, Draco?” frågade hans far ivrigt och lät nästan som om han frågade om vad han tyckte om en hundvalp. ” Är det han?”
Ja.
”Jag kan …jag kan inte vara säker” svarade Draco undvikande. Det var Potter, men… Han ville liksom inte erkänna det. Skulle det här förbannade kriget ta slut någon gång måste Potter leva. Och han ville inte såra Hermione mer än han redan gjort.
”Men titta närmare på honom! Gå närmare” manade hans far. ”Om vi överlämnar Harry Potter kommer Mörkrets Herre förlåt…”
”Men du får inte glömma vem som verkligen fångade honom!” flikade Grårygg hotfullt in och en diskussion utbröt mellan Lucius och Grårygg.
”Draco” sade Lucius plötsligt när Draco tänkt gå. ”Kom och titta på det här. Kan inte det där vara hans ärr?”
”Jag… vet inte” sade Draco och gick bort till fåtöljen igen innan hans far hann invända.
”Vi måste vara säkra innan vi kallar på Mörkrets Herre, Lucius” sade Narcissa.
”Smutskallen, då?” frågade Grårygg. En kniv kördes in i hjärtat på Draco och vreds om. Han blev helt stel och andades djupa, lugna andetag.
”Jag känner igen henne!” sade Narcissa skarpt. ”Hon var inne i madam Malkins affär med Potter. Jag såg hennes bild i The Daily Prophet! Draco titta på henne,” Draco vände ansiktet mot Hermione igen. Hermiones ansikte var vitt av rädsla och det bildades en klump i magen på Draco. ”är det flickan Granger?”
”Nej, jag tror inte det.” svarade Draco och försökte låta tvekande.
”Men det här måste ju vara pojken Weasley!” sade Lucius. ”De är Potters vänner! Är inte detta Potters vän Weasley?”
Draco vände ryggen mot fångarna och stirrade in i väggen.
”Kanske det, skulle kunna vara det…”
Dörrarna slogs upp återigen och han moster Bellatrix steg in i rummet.
En Åh-Nej känsla spred sig inom Draco och han slöt ögonen.
”Vad är det här? Vad händer Cissy?” frågade hon.


Hermione


Allt gick så fort. I ena sekunden var Harry och Ron med Hermione medans Bellatrix förhäxade snapparna och Grårygg. I nästa sekund var Hermione ensam kvar, tillsammans med Bellatrix och Malfoys.
”Hur fick ni tag i svärdet?” Bellatrix var så nära att Bellatrix och Hermiones nästippar nästan snuddade vid varandra.
Hjärtat i Hermiones bröst dunkade hårt och han andades stötvis.
”V-v-vi hittade det” sade hon.
”Lögnare!” skrek Bellatrix. ”Crucio!”
Hermione brändes levande samtidigt som tusentals knivar trycktes in i kroppen på henne.


Draco


Hermione gav ifrån sig ett fruktansvärt skrik så att det kröp i kroppen på honom. Han visste inte vad han skulle göra. Det här hade skett i hans drömmar och varje gång han försökt stoppa det hade hon dött. Och sen han…
Hermione slutade att skrika.
”Var fick ni tag i svärdet?” skrek Bellatrix.
” Vi hittade det” sade Hermione med tårarna rinnandes längs kinderna.
”Du ljuger din äckliga smutskalle! Ni har vart i mitt valv på Gringotts!” Bellatrix tog upp en silverblänkande kniv och började skära i Hermiones arm. Blod sipprade ner på golvet och Hermione skrek igen.

Jättebra, fast inte så lite hemsk D:

usch usch usch vad jag avskyr Bellatrix! But I still love this chapter.

Väldigt bra! Eller tja... JÄTTEBRA!!!! Men (det är nog för jag är lite trögtänkt på kvällen) jag blev lite förvirrad lite... Haha, men jag hajade inte var det utspelades sig... Jag hajade att det var typ hos Malfoys, men... Är det lite från sjunde boken nu? Det här med Bellatrix svärd och allt... Usch! Måste sova snart! xD

Japp, det är sjunde boken nu. Tänkte skriva det men glömde tydligen det... hehe.

Och jag tackar extremt mycket för att du gillar det

Awsome!!!!

Glad Påsk på er!!!