Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}
MEN VAFAN BYATCH, här ska du få se!

Vanlig dag när du är hemma: Jag går upp efter att ha sovit i tre-fyra, i bästa fall fem timmar, slänger på mig något, äter en macka till frukost, går in på facebook och blir grön av avund av allt som alla andra ska göra idag. Borstar tänderna och går till skolan. Du bitchblickar mig, speciellt kläderna som jag inte orkat lägga någon tid på eftersom du tar upp all min energi. Jag orkar inte.
På helgerna? Helgens höjdpunkt är när jag får nöjet att sortera mina böcker efter bokryggens färg. Ingen vågar ringa mig. Om du får reda på att någon varit med mig på helgen utan att ha frågat dig så brakar helvetet lös. Och ingen kan någonsin fråga båda oss. Det går du inte med på.




Men nu har du varit borta i två veckor: Jag vaknar och tänker att jag vill springa. Varför? Varför inte? Jag är här och jag har två ben, min mp3 ligger där, mina splitternya träningskläder ligger ouppackade i hörnet. Jag springer två kilometer av bara farten, det är så skönt! När jag kommer hem sätter jag mig på verandan med te och njuter av livet, sen gör jag i ordning en ordentlig frukost, sätter på ''Life is a rollercoaster, just gotta ride it'' i högtalarna och sjunger med. Högt. Och tänker just det. Livet är en bergochdalbana, och jag ska bara åka med.
Min kompis (tjejen som du tvingat att hata mig, men som egentligen har mig som en av hennes bästa vänner? Du kommer ihåg henne, eller?) ringer och frågar om jag vill hänga med till Alexander. Självklart!
Nästa låt börjar. Angels and Airwaves ''Adventure''
''Hey yo, here I am, and here we go, life's waiting to begin…''
Jag dansar i rena farten. Frihet! Jag går upp och efter en varm dusch lägger jag lite färgstark ögonskugga runt mina redan pigga ögon.



Jag tror jag njuter mer av din kryssning än du gör. Men så fort jag tänker på att du kommer hem snart så kniper det till i magen. Kommer allt bli som vanligt, eller värre?

_{Skrivet av Borttagen:}
Vad ska det egentligen bli av mig i framtiden, är vad jag tänker just nu. Min största passion i livet är skrivande. Det har det varit sedan 7 års ålder, men jag har svårt att lita på vad man själv gör utan att någon bekräftar att det är på ett visst sätt. Jag kan inte vara optimistisk. Jag ser istället alltid svart på vitt, och kan inte se någonting särskilt positivt. Jag är mestadels bara glad när jag skriver, och min största ambition i livet har sedan 7 års ålder varit att bli författare, men jag vill ha ett annat yrke på sidan om, som jag inte vet om jag kommer bli kvalificerad för. T.ex lärare inom psykologi/filosofi eller Svenska/Engelska.

Jag vill inte bli en doktor, eller något sådant yrke.
Jag läser mycket samhällskunskap, och jag skulle gärna vilja studera utomlands (inte juridik), m en det känns alldeles för riskfullt. Jag går bara i 1:an på gymnasiet just nu, och jag gräver ner mig för mina betyg: A (Psykologi), A (Historia), B (Svenska) ,B (Engelska) B (Samhällskunskap) , E (Matematik) och E (Tyska). Det känns inte som om det kommer gå särskilt bra resten av gymnasietiden heller.
Jag känner mig stressad, så att jag hinner med i sista minuten med allting, och hittills har jag haft F på 2 prov.
Ett matteprov och 2 delar i ett tyskaprov.

Enligt mina föräldrar så leder bara min framtid till misslyckanden och besvikelser, så jag är ganska fast inställd på att det kommer att vara så också även om jag ibland vågar vara lite naiv. Bara ibland:/

_{Skrivet av Majis:}
Varför ska min mamma vara en föredetta journalist!? Gah!!! Nu har hon tack vare de talangerna listat ut vem jag är kär i... WHY!?!?!? D:

_{Skrivet av TacosPanda:}

Haha mammor är proffs på sånt!