The rich man's daughter(PRS)

Hilde slog armarna om henne.
"Har Lance sagt att du ska lämna honom ifred? Mona, Lance må vara en stor knöl ibland men något sådant skulle han aldrig säga. Ser du själv inte att han är olycklig?" sa hon, höjde flickans ansikte så de kunde se varandra i ögonen.

Lance ryckte på axlarna, han visste inte.
"Jag har försökt, hon svarar kort och enstavigt. Hon håller sig undan mig. Vill hon inte ha mig kan jag lösa upp äktenskapet." sa han och tog en stor klunk.
"Jag vill att hon ska vara lycklig." sa han tillslut svagt.

Mona snyftade än. Hon grät ut all det hon hållit inom sig. Då Hilde höjde hennes ansikte och frågade så skakade hon på huvudet. "Nej...Men han sa att han ville att jag inte skulle vara som alla andra adelsdamer...Att jag skulle göra gott..." mumlade hon och såg sedan skamsen ut. Var han olycklig? "Jag kan inte låta honom vara olycklig...Jag älskar honom" mumlade hon. Hon skulle försöka prata med honom kanske?

Edward drack mer han med och såg fundersam ut. "Jag tror fortfarande det är något annat, hon kanske är rädd för något? Och inte vågar tala om det?" föreslog han.

"Sa han så? Sen vad han vill och vad du ska är skilda saker, han kan inte bestämma över dig. Men jag tror du missförstått honom och han dig, gå och prata med honom." uppmanade Hilde leende.

"Rädd för vad? För mig? Är hon rädd för mig är jag ingen bra make." sa han och ställde ner det tomma glaset. Han var lätt påverkad då han på raka ben tog sig mot hennes rum, han skulle låta henne gå om hon så ville.

Mona såg tveksam ut men började klä på sig en klänning. "Han kommer tycka jag är världens idiot" mumlade hon men öppnade dörren och tog sig ut. Hon gick nästan in i Lance då hon inte såg honom först. Hon hoppade till och stirrade för en sekund skrämt på honom, över vad han skulle säga om det här. Men sedan så började tårarna rinna igen och hon kunde inte hindra sig själv från att hårt krama om honom.

Edward suckade och slutade försöka. Han drack upp resten och tog sig upp han med men gick mot hans och Hildes rum. Han var inte direkt påverkad men han var en aning flummig av whiskyn som varit mycket starkare än det han var van vid.

"Troligen, men han älskar dig gin lilla idiot." sa Hilde som avsked och gick till deras rum. Hon satte sig på en stol i väntan på Edward och började reda upp tovor i håret.

Lance såg på henne och la armarna om henne.
"Om du inte älskar mig mer, om du är rädd för mig så låter jag dig gå. Jag vill bara att du ska vara lycklig." sa han tillslut och lät tårarna falla nerför kinderna.

Edward kom in i deras rum och log svagt mot henne. "Hur gick det? Lance verkar bara tro att hon inte vill ha honom längre...". Han började dra av sig skjortan och satte sig på sängen.

Mona såg upp på honom med tårdränkta kinder och såg chockat på honom. "Jag älskar dig! Och jag skulle aldrig vara rädd för dig!" sa hon. Hon drog ett darrigt andetag. "Jag...Jag har bara försökt vara som du ville...Jag har låtit dig arbeta så du kan göra gott, och jag har försökt göra gott jag med, jag har gett mat till de fattiga och...". Allt blev osammanhängande efter 'och', hon bara snyftade och svamlade.

"Bra tror jag, bara ett missförstånd." mumlade hon och började borsta håret fortfarande en aningen sur över det hela, över Edward, avundsjuk kanske?

"Har jag sagt åt dig att hålla dig borta?" sa Lance med ett höjt ögonbryn.
"Jag sa åt dig att vara som du är. Det var gott att hjälpa de fattiga. Men vi måste ha tid för oss med, jag älskar dig." sa han.

Edward drog av sig sina byxor med och skorna innan han la sig ner och studerade henne. "Är det något?" undrade han med armarna under huvudet.

Mona skakade stumt på huvudet och bara snyftade mer. "Jag är världens största idiot! Jag har saknat dig...Det gjorde ont att knappt prata med dig...". Hon kramade om honom igen. "Jag älskar dig med". Sakta drog hon in honom i rummet och stängde dörren så tjänarna inte skulle se.

Hilde skakade på huvudet, drog av sig klänningen.
"Inget." mumlade hon och la sig sakta ner vid honom då hon bytt om.

Lance kramade om henne då de kom in.
"Vad sägs om att bara glömma det som hänt?" säger han mjukt.

Edward la armarna om henne och kysste henne ömt. "Du är så vacker, jag älskar dig" mumlade han mjukt innan han slöt ögonen.

Mona nickade sakta. "Det låter bra". Hon kysste honom mjukt, den första kyssen på några dar och hon släppte honom sedan och började byta tillbaka till nattlinne.