Tredje Världskriget

Nike gjorde inte henne sällskap där uppe för det var för varmt utan satt sig med handuken om sig under henne. Hon var grymt medveten om att Akhiti låg där, utan kläder utan att se upp, hela hon var stel, som rädd.

Akhiti kände att något var fel.
"Är allt okej?" Frågade hon sömnigt med ögonen fortfarande stängda.

"Ja, det är bra." mumlade Nike för att hon inte kunde säga vad som var fel så hon sa så istället. Hon lutade sig mot den vita väggen och slöt ögonen, det var skönt då man kunde slappna av.

Akhiti godkände svaret och log en aning. Hela kroppen var tung och hon kände sig avslappnad. Hon kunde inte röra en enda kroppsdel men brydde sig inte ett dugg, det var för härligt!

Nike började bli rastlös och varm efter ett tag.
"Ska vi gå?" säger hon trött och ser upp på Akhiti vilket hon inte borde för en rodnad sprider sig på hennes kinder då hon ser henne.

Akhiti vrider på huvudet och ser på Nike.
"Visst..." Säger hon men går inte upp. Hon orkar inte.
Hennes ögon stängs igen och hon andas djupt.

"Kom då." säger Nike och ställer sig upp men vågar inte se på henne. Rodnaden lyser på hennes kinder och hon verkar vara besvärad.

"Men jag orkar inteee..." Klagar hon och gör en min.
Åter igen öppnar hon ögonen och ser Nike ståendes.
"Du är väldigt... Fin." Gäspar hon och stänger ögonen igen.

"Jag bär dig annars." hotar Nike man ler åt hennes ord.
"Tack...." mumlar hon fram och studerar sina fötter.
"Du med, men du kanske borde klä på dig?" föreslår Nike oskyldigt.

Akhiti märker inget ovanligt med frågan.
"Näe." Säger hon och rullar över på rygg.
"Du får bära mig om du vill att jag ska komma med." Säger hon och gäspar. Hon sträcker på armarna.