De utvalda

Hon nickar, "Säg till om det gör för ont." säger hon med oro och leder honom som hon gjort förr till hans rum och lägger honom försiktigt på sängen innan hon stänger dörren om dem.

Ethan nickade. Han gav inte ett ljud ifrån sig under promenaden till sitt rum men suckade ut då han var på en säng igen. Han vred lite på sig så han mer låg på sidan än ryggen. "Tack" log han mot henne.

"Ingen orsak kära du." sa hon och kysste hans panna och la sig vid honom.

Ethan la en arm om Eletha och blundade mot hennes axel. "Du skulle bara veta hur mycket jag älskar dig" mumlade han och vred försiktigt på sig så han låg mer på rygg, han fick ju prova. Men han kved svagt till och la sig på sidan igen.

"Ligg inte på rygg, det blir bara värre." sa Eletha varnande men log mot honom, "Jag kan gissa att det är ganska mycket." sa hon.

"Det har du rätt i" log Ethan. Han drog henne mot sin bröstkorg och mumlade "Jag är verkligen glad att jag har dig....jag älskar dig så". Han kysste hennes hjässa och blundade.

Hon ler, "Älskar dig med, mer än du kan ana." sa hon men rör honom inte, hon vill inte komma åt hans rygg och göra det värre än vad det redan är.

Ethan var rätt så trött, igen, så det dröjde inte länge med Eletha i sin famn fören hans andning saktade ner och han somnade.
Tristan hoppade upp på sängen och gjorde en ansats att hoppa på Ethan och Eletha.

"Nej." sa Eletha varnande till Tristan då han verkligen inte fick skada eller väcka Ethan, sömn var det bästa botemedlet. Hon fick Tristan att lägga sig på henne och strök honom försiktigt så han spann.

Ethan sov lugnt och tryckte Eletha hårdare mot sig i sömnen. Han log lite då och då, han drömde nog igen. Men plötsligt började han mumla oroligt. "Nej...låt de vara...".