Skriva av sig-tråden

Du har blivit skapt för att leva ett underbart liv, försök att njuta av det ♥

Elma00 :------(
alltså jag kände som du när jag var i din ålder (var t ex helt säker på att jag skulle ta livet av mig innan 18, och att jag aldrig någonsin skulle kunna känna mig behövd), men är numera helt säker på att mitt liv kommer bli awesome om jag bara kämpar på. gör det du också! du har så himla mycket roligt framför dig, du anar inte (en del inte så roligt också, men hey, det är så livet är)

Men jag kan inte leva ett normalt liv just nu. Jag vågari nte frågrao m hjälp i skolan, eftersom att jag inte vill verka dum, jag låter folk trakasera mig, eftersom att jag inhte vågar säga ifrån. Jag kan inte ens ha på mig de kläder jag vill,eftersom att jag är rädd att folka ska tycka att det ser konstigt ut.

Det är så komplicerat! Jag vill kunna vara som alla andra, men vet att ingen tycker om mig. Ocg då kan jag ju aldrig vara som alla andra.

Haha, jag failar jag alltid.
Börjat gilla min bästa kompis pojkvän, lyckat va? Brukar typ aldrig gilla någon, men nu har jag börjat gilla just honom -.-"
Hjälp mig, vad ska jag göra? Har inte berättat för min kompis än, även om jag har gillat honom typ i någon vecka nu...

Elma00 alltså jag hatar när folk ba "vet hur det är!!11!!!11!" men srsly, jag vet hur det är
mellan fyran och åttan räckte jag inte upp handen på en enda lektion, jag sa aldrig ifrån när folk var elaka mot mig, och i sjuan hade jag en och samma outfit varje dag för jag var så rädd för vad folk skulle säga om jag bytte (...)

och såhär i efterhand (för det känns som att det är efterhand nu, känner knappt av min sociala fobi längre) känner jag bara SHIT VAD ONÖDIGT ATT LÄGGA NER SÅ MYCKET TID OCH ÅNGEST PÅ NÅGOT SÅ OVIKTIGT

alltså på riktigt, vad folk tycker om dig spelar ingen som helst jävla roll och jag antar att du har hört det här tusen gånger förut men seriöst det spelar ingen roll
jag vet att det känns som att det är viktigt, och tbh så kommer man aldrig ifrån den känslan helt - men man kan vägra låta den stoppa en! tänk på det ur ett större perspektiv - om 10 år, kommer du bry dig om vad några småglin på din skola tyckte om dig?
det viktiga är att du är nöjd, andra människor kommer både gilla och ogilla dig oavsett hur du ser ut och beter dig, så du kan lika gärna vara precis som du vill. då kommer i alla fall du vara nöjd och trygg i dig själv, och vill du veta en hemlighet?

sträva mot att bli den du vill vara istället för den du tror att andra vill att du ska vara (för helt ärligt - du har ingen aning om vad någon annan tänker), och LYCKA TILL♥

moaskywalkr Varje dag, innan skolan, tänker jag; "jag är bra som jag är", och försöker verkligen tänka så. men det är så lite som får mig att må dåligt. en blick som jag uppfattar som konstig kan få mig att gråta mig till sömns. jag lider (eler jag tror det, allt peckaer mott det) borderline, vilketi nte gör saken enklare. Men, jag förstår verkligen vad du mennar, uppmannar min smp syskon hela tiden (även om de är så små att de inte riktigt förstår det) att deä r bra precis som de är, och att de ska strunta i vad andra tycker. Om det bara var lika enkelt att tänka så själv...

Jag kände samma sak, verkligen exakt samma sak i din ålder. Jag gissar att du är född 00 utifrån ditt namn. 10-16 var jag verkligen den blygaste tjejen ever. Syntes inte, hördes inte, vågade inget. Mådde sjukt dåligt psykiskt (gjorde dock inget fysiskt eftersom jag alltid varit rädd för smärta) och var övertygad om att jag aldrig skulle bli vuxen. Men jag kämpade på. Orkade inte leva, men var rädd för att dö.

Jag berättade ingenting för någon om hur dåligt jag mådde och hur dåligt behandlad jag var i skolan. Inte förrän i gymnasiet då jag bestämt mig för att börja om på nytt och verkligen berättade allting för min mentor. Hennes svar på min historia var: "Men då måste du vara en ganska stark tjej!" Det var och är den finaste komplimangen jag fått. Det fick allting att verka så värt det. Bara för att få höra de orden och få den uppskattningen till sist.

Jag ville vara som alla andra, men på något sätt gick det inte. Hur jag än försökte så stod jag ut och passade inte in. Så sjukt jobbigt när allt jag ville var att passa in och vara som alla andra - en del av gemenskapen. Men allt eftersom åren går så blir det lättare att skapa sin egna unika identitet och man börjar tycka om det som gör att man skiljer sig från andra istället för det som gör att man liknar andra. Helt enkelt, som barn vill man passa in och som vuxen vill man vara sin egen individ. Därför blir det så jobbigt när man är där du är - mitt emellan. På väg att skapa din egen identitet, men samtidigt så desperat över att vilja att allting ska vara som det var förr när man passade in och alla bara var barn.

Vet inte om det hjälpte dig något. Men jag hoppas det iaf
Kämpa på! ♥

Det hjälpte så otroligt mycket! egentligen berhövs det inte mer en att någon vissar att hen bryr sig

Elma00 Ingen kommer att tycka att du är dum när du ber om hjälp! Du har inte valt själv att må dåligt.

Jag skall gå och prata med en och har gjort en lista på saker som jag skall ta upp med henne. Många punkter är hämtade från internet på sidor om social fobi och fobisk personlighetsstörning dels någon från generellt ångestsyndrom. Det kan vara bra att ha en lista till hands ifall man känner sig nervös inför att berätta! eller bara för att komma ihåg enklare.


- Jag känner en stark rädsla för att jag ska säga eller göra något som skämmer ut mig inför andra människor. (Som jag inte känner väldigt bra).

- Jag känner mig alltid väldigt rädd för att göra misstag och bli betraktad och dömd av andra människor.


• Min rädsla för att göra bort mig får mig att undvika att utföra saker som jag egentligen vill göra eller att prata med folk.

• Betraktar sig själv som socialt oduglig, oattraktiv eller underlägsen andra

• När jag ska möta nya människor oroar jag mig innan. Även folk jag träffat innan men som jag inte fått något grepp om.

• Vanligtvis håller jag mig ifrån sociala situationer som skoltillställningar och att hålla tal.

- Ibland dricker jag för att rädslan ska försvinna.

• Det tar VÄLDIGT lång tid att lita på människor och lång tid innan jag acceptera att de kanske inte kommer att försvinna

• Att ringa till folk jag inte känner kan vara näst intill omöjligt och jag kan skjuta upp det i veckor eller inte ringa alls.

• Att skriva inför folk är obekvämt.

• Att prata i telefon inför folk är obekvämt.

• Är hämmad i nya sociala situationer pga känslor av otillräcklighet

• Stark ångest och rädsla inför redovisningar ibland stel av skräck

• Ibland ångest utan egentlig anledning som också ter sig i extrema skräckkänslor

- Alltid stressad för minsta lilla sak

• Orolig inför framtiden

• Känner mig ofta missförstådd

"Det brukar ofta visa sig att kraven man har på sig själv är helt andra än de förväntningar man har på andra människor. Trots att man själv har överseende med och full förståelse för andras tillkortakommanden, så har man svårt att acceptera sina egna eventuella misslyckanden eller ”svagheter”.

Det var lite ur mitt "portfolio"..

Jag tror att det här utvecklades i och med att jag kände mig missförstådd när jag var liten, och i slutet av lågstadiet pratade jag nästan inte alls. Nu efter tonårstiden kan jag bara sitta och önska att jag hade sökt hjälp tidigare och jag hoppas verkligen att jag skall kunna få tips och råd om behandling.. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka, rycka tag i mitt tolvåriga jag och få henne att prata öppet och ärligt till dem på BUP, istället för att ljuga om att hon hade massiv med vänner och att allt var frid och fröjd.

Alltså jag ställde mig på vågen för första gången på typ ett halvår och jag ska inte skriva något om hur mkt jag väger för i andras ögon är jag smal och jag vet att jag inte är överviktig men jag är bara så Ful. Jag fick bara en akut attack av hat mot min kropp. Det är så sjukt egentligen för jag skiter i vad folk jag känner tycker om hur jag ser ut för antingen gillar de mig eller inte och om de ogillar mig för hur jag ser ut så vill jag ändå ha nånting med dem att göra men det är ändå en del av mig som vill vara typ vacker och som vill att andra ska tycka det men det kommer ju inte hända pga min jävla kropp, ben, hy, hår, tandställning etc och så orkar jag ändå inte bry mig eller träna eller nånting för att få en lite snyggare kropp utan fett på magen och så går jag och äter glass eller nånting och gräver ner mig i självhat och självömkan. Jag är bara för patetisk.

Bättre självförtroende tack!