PRS Lupple & Medi

"Det är inte Cedric." Maria såg på sin son. Hon såg på honom.
"Om det skulle vara han så är han så gott som död. Han skulle aldrig förrådda oss." Hon såg på sin make.
"Säg åt honom."

Hon såg på honom och vred bort huvudet.
"Vad menar du?" Hon sågsedan upp i taket och knep ihop ögonen.
"Du pratar utan brytning. Engelsman? Hon satte sig tungt upp men ramlade ihop igen och kände den rena doften från de svarta sidenlakanen
"Är vi i ditt hus?"

"Berätta då vem det var? Vem visste att vi just idag skulle vara i denna kyrka? Skulle någon av min riktiga familj förråda mig, förråda far? Cedric är inte skyldig oss någonting och han är den enda som varit i huset idag förutom oss som står i detta rum. Kom fram Alexander. Jag vet att du är här." Morrade Dorian och Alexander klev fram.
Lathan såg på Maria och sedan på Dorian.
"Min son. Du anklagar alla i din närhet nu. Tänk noggrant på vilka nästa ord som kommer ut ur din mun. Vi kommer hitta henne. Vi kommer finna den ansvariga och vi kommer vara mer redo. " Sa Lathan i en rak-vass ton och nålade fast Dorian med blicken.
Alexander harklade sig. "Jag är mer intresserad av varför Armelle hittade dig medvetslös. Det är inte många saker som gör en vampyr medvetslös." Poängterade Alexander. "Finner vi det kanske vi kommer närmare en lösning." Fortsatte han och Dorian morrade.
Han kunde inte förstå varför detta ens var relevant. Han, de alla behövde börja leta.
"Vad spelar det för roll? Jag ska finna Willow." Väste han och började gå mot tunneln igen.

"Mitt hus? Ditt hus? Kattens hus? Vem vet? Inte jag." Skrockade han och tittade noggrant på henne.
"Du är frågvis. Jag vet ditt namn- vet du mitt? Vet någon mitt namn? " Viskade han och gick bak i skuggorna igen och sedan tillbaka till henne.
"Du är blek. Jag borde kanske sluta tömma dig." Mumlade han och drog loss slangen från hennes nål och packade ned påsen i en låda där andra påsar låg.
"Seså seså, du måste äta." Tillade han och tvingade upp henne i en sittande ställning och gav henne lite bröd och vatten.

"Vi kommer hitta henne och hon kommer vara vid liv." Maria började springa åt ett håll.

Hon såg trött på honom och lade handen över sin mun och lät tårarna rinna. Han var vidrig.
"Vad gjorde du med Dorian?" Hon kände hans armar om henne, hjälpte henne sätta sig och hon såg på honom. Vatten och bröd.
"Det är ingen näring i det här. Snälla låt." Hon hade sett lådan och såg sedan på sina händer. Han hade rätt. Hon var riktigt blek.
"Jag orkar inte."

Dorian morrade och följde lukten. Den började bli starkare fast ändå svagare. Hon var svårt skadad eller värre.
Han sprang snabbare. Han behövde ta sig till henne till vilket pris som helst.

"Åh det är en hemlighet." Fnissade han medan han försökte tvinga in brödet i hennes mun.
"Du måste äta mirakel. Du måste äta flicka lilla." Sa han upprört och reste sig upp och försökte hitta mer mat.
Han hade klara order. Hon skulle vara tömd men vid liv. Hon verkade inte så livlig.

Hon tvingade bort hans händer från sig och hon spottade ur maten.
"Snälla släpp mig." Hon såg på fotkedjan och försökte få upp den men det gick inte.
"Jag vet inte vad du talar om. Mirakel?"
Hon lutade sig tillbaka och såg sig om men allt var så suddigt. svarta möbler till ett väldigt mörkrött rum. Hon såg på honom.
"Vem är du? Svara!" Hon började drifta bort och sjönk ihop.

Mannen gick snabbt fram och hoppade upp i sängen och kände hennes puls. Hon levde. För stunden. Vad skulle han göra? Han behövde göra henne frisk igen han började gå runt i rummet i cirklar och tänkte och funderade.

Dorian fortsatte att springa medan tunneln började luta uppåt. Vad var detta för tunnel? Han fortsatte springa, snabbare och snabbare tills han nådde en dörr.
Han sparkade upp den och befann sig i en lyxlägenhet. Han tittade sig omkring. Luktade, lyssnade. Han hörde två hjärtslag. Ett som var svagt och ett som verkade vara i panik. Bara människor. Han gick åt det hållet och kände hennes lukt. Willow.
Han sparkade upp även den dörren. Greppade tag i mannen som gick runt i cirklar och började tömma honom på blod, kände hur han svimmade av och kastade honom mot marken och sedan sprang han fram till sängen. Han ryckte loss hennes fotboja.
"Willow, min älskade Willow. " Viskade han och ruskade lite på henne.

"Alexander. Jag behöver dig." Morrade han högt och Lathan var först in i rummet dem stod i och sen kom Alexander och gick fram till Willow.
"Hon har svår blodbrist. Vi behöver ge henne blod. " Sa Alexander och Dorian bet upp sin handled för att ge henne av sitt men Lathan kastade bak honom.
"Inte ditt." Röt han och letade runt i rummet och hittade påsarna med blod och kastade dem till Alexander som kopplade fast dem och slangen i hennes nål och gjorde så att istället för att ta blod gav den henne blod.

Dorian reste sig upp och gick fram. "Vi måste flytta henne. Det är inte säkert. Och den där ska med." Morrade han och pekade på mannen som låg avsvimmad på golvet innan han bar upp Willow i sin famn. Någon tog blodpåsarna och någon annan tog ställningen och så började de röra sig nedåt i tunneln igen.

Willow kände mannens fingrar men hon orkade inte röra sig och snart hörde hon skrik och smällar men rörde sig inte. Ruskade och sitt namn sades.
"Do...?" Hon försökte öppna ögonen men orkade inte och snart kände hon händer mot sin arm, kved och försökte flytta sig men istället lyftes hon upp i någons famn, Hon lutade huvudet mot bröstkorgen och svimmade av. En tår rann ner längst hennes kind och hennes vener stod på hennes bleka kropp. Hjärtslagen var så svaga att de var nästan inte existerande.

Maria hjälpte att bära blodet och såg på sin son.
"Sjukhuset. Maxinstyrka och bevakning av oss alla." Hon såg på honom.
"Vi går i skift men ingen låter henne vara ensam."

Dorian såg oroligt på henne, såg hennes tår och höll henne tajtare närmare sig. "Jag är så ledsen."Viskade han och började gå snabbare.

"Bara de närmaste. Bara de vi litar på med våra liv. Alla ska inte veta om detta." Sa han allvarligt och Lathan såg sig omkring och tog med sig mannen och studerade honom och såg sedan på Alexander som bar ställningen och droppet och Alexander såg sig omkring och nickade instämmande.
"Sjukhuset är för stort. " Sa Alexander allvarligt.
"Vi behöver ta henne till ett bättre ställe." Sa han och Dorian var redo att springa med henne till ett annat land. Till tjugo andra länder om så krävdes.
"Vi måste springa." Sa han och började springa med henne och Alexander höll jämna steg med honom.

Willow låg tryckt mot Dorians famn så det inte skulle skada henne när de sprang. Håret piskade henne i ansiktet och halsbandet rasslade. Hon kunde höra röster men det lät som en tjock dimma hindrade henne. Allt hon mindes var mannen och de svarta möblerna.

"Ska vi hem då eller till Alexanders hus? Vi får flytta på henne när hon är friskare. Hon är så gått som tömd." Maria såg oroligt på dem medan de sprang och hon suckade.

Lathan sprang han med och tittade sig noggrant omkring medan han sprang.
" Någonstans som inte är kopplade direkt till oss." Viskade han lågt och Dorian funderade kort.
"Lupe och Cedric." Sa han sammanbitet. "Nån av dem." Sa han lågt och sprang snart rakt ut i kyrkan och stannade till. Tittade över hennes skador. Hon hade inte blivit biten, bara fastkedjad. Hon hade ett hemskt blåmärke.
"Du är hos mig. Du är snart bättre."Viskade han i hennes öra och ryckte av Lathans jacka och virade den kring henne.