The rich man's daughter(PRS)

Hilde tog sig upp hon med efter hon lugnat sig och inte längre var rödgråten.
"Det är middag nu, Mona och Lance borde återvända." sa Hilde och de gick in, hon var ordentligt hungrig hade inte ätit sedan frukost föregående dag trots att mat var det hon behövde.

Lance satte sig upp och nickade.
"Om du vill." sa han bara och kysste henne lätt och såg forskande in i hennes ögon, vad kunde vara fel?

Edward nickade och tog hennes hand och gick in. Han var inte alltför hungrig men han behövde näringen av maten och drycken. "Troligtvis" sa han sedan och de kom in i matsalen.

Mona såg lätt undan. Hon ville bara vara som han ville, hjälpa andra, som han nyss sagt. Så hon tänkte låta honom arbeta. Även om hon hemskt gärna ville stanna någon timma till där i skogen.

(Kanske Mona får för sig allt det här jag skrev över som hon tänkte och därför typ undviker Lance lite så han ska få arbeta och själv försöker göra allt för att hjälpa andra?)

Hilde satte sig vid bordet, måltider som nu åt alla samman tjänare som de andra. Hon lassade mycket på tallriken, hon var ordentlig hungrig nu.

De satte upp och red hem, Lance tänkte på allt han hade att göra, mycket som hans far bara låtit ligga. Men först skulle de ha mat, han hoppade av på borggården och väntade på Mona.

(Visst ^^ )

(Okej, hoppar lite då xD)

Den senaste veckan hade Mona betet sig mycket underligt kunde nog de flesta komma överens om. Hon såg ofta allvarlig ut och pratade inte så mycket med de andra, knappt något med Lance om han inte frågade henne något. Hon ville bara hjälpa till, låta honom arbeta och göra gott. Själv försökte hon också göra gott. Hon åt inte så mycket och var redan blekare, men hon tog reda på all mat som var över och delade ut det till tiggarna som fanns runt om i staden.
För tillfället satt hon ensam i trädgården vid en bänk och sydde på något som skulle bli en filt.

Edward hade blivit mycket bättre och kunde nu gå och röra sig mycket mer än förut. Han var mest med Hilde, då de varit ifrån varandra så länge. Men han märkte förändringen med Mona. En dag, då han satt med Hilde i en annan del av trädgården sa han "Jag oroar mig för Mona....Hon äter knappt, är blek och hon säger inte mycket...".

"Det kanske är något övergående?" mumlade Hilde tyst. Hon hade än inte besökt kyrkan, vågade inte men sa inget om det. Hon hade förvägrat Edward det han ville ha i sängen av rädsla, visst han förstod, men det fungerade väl inte i längden.
"Ska jag tala med henne? Hon och Lance talar knappt med varandra, han bara arbetar, verkar osäker på henne." mumlade hon och sköt som vanligt bort sina egna bekymmer och ställde sig upp.

Lance satt i biblioteket och arbetade, han hade arbetat mer och mer då Mona ändå drog sig undan. De kanske hade gift sig i all hast och hon nu ångrade sig? Hade hon funnit en annan. Lance suckade, han ville bara se henne lycklig.

Edward strök henne lätt över håret. "Om du pratar med Mona pratar jag med Lance" sa han fundersamt. Han undrade vad det kunde vara, var Mona sjuk? Hade något hänt? Han visste inte.

Mona tog sig tillslut upp och gick in. Det började snart mörkna för kvällen. Hon tog sig upp till hennes och Lance sovrum, den här dagen åt hon inte ens middag. Hon hade förlorat aptiten lite. Hon bara la undan sin stickning och bytte om till ett nattlinne och kröp ner i sängen.

Hilde sa inget mer utan bara gick, lite sur över att han bara brydde sig om Mona som hon kände det. Det hade knappt hållit på en vecka? Det kunde vara något så enkelt som ett bråk eller att hon var inne i sin kvinnoperiod. Dock tar hon med sig en bricka med mat knackar på och kliver in.
"Hej, man sover inte innan maten." sa hon bara, stängde dörren och satte sig vid Mona.

Lance hade lagt undan för kvällen, det hade blivit mörkt. Sakta hällde han upp ett glas Whiskey åt sig, han hade utan att han visste det åter börjat dricka.

Mona hade nästan somnat till då Hilde kom in. Hon satte sig upp lite och såg trött på Hilde men försökte le svagt. "Jag är inte hungrig" sa hon bara och såg på maten hon tagit med. "Du behöver inte för min skull" sa hon bara sen.

Edward tog sig in han med och till biblioteket där han visste att Lance var. "Hur är det?" undrade han då han såg att han drack. Han satte sig i en fåtölj vid honom. Han var tyst en liten stund innan han bestämde sig att vara rak på sak. "Mona har betett sig underligt...Hon äter knappt och pratar inte heller med oss, har något hänt? Har ni bråkat?".

Hilde himlade med ögonen.
"Antingen äter du frivilligt eller annars tvingar jag i dig, valet är ditt." sa Hilde på sitt rättframma men kärleksfulla vis, hon ville inte vet av några fasoner.
"Jo, jag vill göra det. Vad är det med dig?" sa Hilde med rynkad panna och stirrade på henne.

"Hon har väl ångrat äktenskapet." sa Lance efter ett tag och svalde det sista, han ställde undan glaset och fingrade på sin ring.
"Hon vill inte prata med mig, men vi har inte bråkat." sa han och suckade och hällde upp mer.
"Vill du ha?" frågar han Edward.

Mona tog då en tallrik och åt sakta. Hon ville inte bli itvingad som ett litet, tjurigt barn. Hon var vuxen. Då Hilde frågade hur det var så började hon darra lätt. Hon mådde inte alls bra, hon ville bara hjälpa till, vara som Lance ville att hon skulle vara. Men hon ville också vara med honom hela tiden, men hon kunde inte. "Jag..." började hon tillsist innan hon plötsligt föll i gråt. "Jag försöker vara som Lance vill...Jag lämnar honom ifred så han får arbeta och hjälpa andra men jag saknar honom...Jag vill bara träffa honom hela tiden" snyftade hon osammanhängande.

Edward nickade åt whiskyn och hällde upp lite åt sig. "Det tror jag inte, men det kanske är något annat som tynger henne?" föreslog han och drack en klunk. Såhär fin alkohol hade han aldrig haft råd med själv. "Har du försökt prata med henne då?" undrade han.