Narnia

"Ni ska med mig till träningarna förstås!", sade en bekant röst bakom dem. Det var ingen mindre än Percy. Ja, vem annars skulle det vara? Inte någon slumpvald människa från resterande delen av lägret i alla fall.
"Som man längtat", sade Andrew smått ironiskt. Det hade han inte. Han kunde bågskytte, men var inte direkt någon värst höjdare med svärd, spjut eller något annat.

Sam däremot ler ett glatt leende och känner nästan för att hjula, vilket hon faktiskt görbara för att. När hon åter landar på fötter ler hon stort mot dem båda, "Vad kul, vad får vi träna på?" säger hon glatt, hennes humör var som ändrat genom ett trollslag.

"Strider med alla möjliga sorters vapen. Men alldeles säkert inga ni någonsin sett innan. Dessa är gjorda av en väldig speciell metall, som endast skadar monster och odödliga, och så oss då såklart. Normala människor skulle bara få klingan rakt igenom sig utan att känna något", sade Percy, som om han försökte dölja ett skratt då Sam hjulat, precis som Andrew gör. "Ni kommer antagligen få ett eget svärd båda två. Och du får självklart en pilbåge från din stuga, Andrew. Det är en Apollon grej, som du vet", fortsatte han sen. Andrew log nu han också ganska glatt. Fast vad hade han trott? Såklart han skulle få en pilbåge om han ville ha en.

Sam ler glatt mot Percy, "O, ett eget svärd, det har jag längtat efter." säger hon smått förundrat, "Jag undrar vart mitt blev av?" mumlar hon sedan men kommer på sig själv vad hon sagt. Hon visar inget då Andrew ska få en pilbåge, inte för att hon ville ha en hon kunde inte hantera någon sådan. Mer skulle hon vilja hamna någonstans och få något som var som henne. Men hon visar inte avundsjukan och ler bara, hon skulle inte längre tynga detta för Andrew.

De kom fram till den arenan där de tränade och Percy gick fram till ett förråd, som han enkelt öppnade. Hade de inte lås på dem? Fast alla hade ju vapen ändå så varför inte ha det öppet ändå.
"Välj ett och testa att hålla i det. Känns det inte rätt tar ni ett annat", sade Percy.

Sam såg storögt på alla vapen, så många det fanns och så vackra det var. Många kände hon igen endast till namn och utseende men andra visste hon inte ens namnet på. Hon sträcker sig automatiskt efter något hon känner igen, kan hantera och som hon vet att hon klarar av, ett svärd.

Andrew testade svärd efter svärd men inget kändes som om det passade. Till sist sträckte han sig efter något annat, och han fick tag i en dolk, som konstigt nog kändes bra att hålla i och allt. Percy sade inget om det och Andrew studerade dolken närmare. Den var gjord i celestial bronze och hade ett ganska fint handtag som var inlindat i något sorts läder.

Sam gjorde som Andrew men genast efter sin tredje hittade hon det. Eller hon trodde det, svärdet kändes annorlunda än de två föregående. Det var ett svärd, konstigt vore väl annars? Men svärdet var i fint brons med svart läderhandtag och fina graveringar av märkliga runor eller något. Det var långt och det såg dödligt och farligt ut. Sam log med glittrande ögon mot svärdet, hon älskade det.

Andrew visste att han borde tagit ett svärd. Han var ju liksom inte så som Annabeth, snabb och smidig. Han kunde ju knappt slåss med svärd, så dålig var han. Eller kände han sig som i alla fall. Det enda han verkligen kunde hantera var just en pilbåge. Men med det vapnet kunde man inte leva ett normalt liv, om man inte lärde sig använda en kniv eller ett svärd. För vem skulle kunna dölja en stor pilbåge för de dödliga?

Sam såg sig glatt om och sedan åter på Percy, "Så vad skall vi göra nu? Eller var ska vi träna?" frågade hon, hon undrade mer vad de nu skulle göra och om det fanns några ställen de inte fick vara på eller några andra regler så att de inte gjorde något fel, eller snarare hon eftersom att Andrew redan visste allt.