Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Så... så... så rörande!
tack så mycket för att du gör mitt liv bättre, om än så för bara några minuter♥♥

mer, så fucking srännande. du har lyckats göra en FF på ett sätt som_INGEN_annan har gjort, bra jobbat

Sååå bra

Så jättebra!

uhuuu ;_; teears... <//3
jeeeteeebraaah ;w; ♥

NY LÄSARE

Bäst!

Okej, detta är det näst sista kapitlet( snyft :'( ). Det kommer ett kapitel till( som jag vet kan bli lite förvirrande, men ni kan fråga om ni undrar något) och sen ska jag skriva en epilog.

Men jag tackar för era kommentarer!♥
Hoppas ni gillar detta kapitel!


Kapitel 42



Draco



Draco stirrade när professor Dumbledores livlösa kropp föll handlöst nerför astronomitornet. Han hade inte klarat det, Draco hade inte klarat det. Draco hade inte klarat att döda professor Dumbledore. Istället hade Snape gjort det. Snape? Han hade alltså inte försökt få Draco att prata den där kvällen i december…
”Skynda er, vi måste ge oss av!” sade Snape och börjar dra med sig Draco nerför spiraltrappan.
Spiraltrappan verkade aldrig ta slut och Draco gick mer som i en trans ner för trappan. Dumbledore var död, och Snape hade dödat honom. Han verkade inte ens ha några samvetskval, och de verkade ändå ha stått varandra…nära. Typ.
Draco tumlade ut ur det runda rummet hack i häl på Snape. Där ute kastades förbannelser kors och tvärs. Taket hade tydligen rasat in. Han såg mini-Weasley slåss mot Amycus, han såg McGonagall kämpa mot en brunhårig dödsätare som Draco inte visste namnet på och sen såg han Hermione som precis övervann sin dödsätare. Hon vände huvudet mot Dracos håll och deras blickar möttes. Han såg med smärta i hjärtat hur hennes ögon först visade lättnad, sen förvirrat och sist förståelse blandat med smärta.
”Förlåt” mimade han. ”Jag älskar dig”

Väl ute ur slottet och nere vid drummeln Hagrids stuga sprang Potter ifatt dem.
”Lamslå” skrek han och missade Snape med några decimeter.
”Spring Draco!” skrek Snape och Draco sprang. Han sprang ner på vägen mot Hogsmead. Det var befriande att springa, att göra något ansträngande och något vanligt.
Nere vid grinden var de olika förtrollningarna brutna och han öppnade den stora grinden.
Skulle han vänta på Snape eller skulle han transferera sig bort själv? Okej, ingen idé att försöka själv. Han hade inte gjort testet och ville helst inte dyka upp två mil ifrån hans så kallade hem.
Hans tankar återvände till Hermione och Draco pressade hårt ihop ögonlocken. Tårarna brände bakom dem och hjärtat värkte.
Han hade inte ens fått säga adjö! Inte fått kyssa henne en sista gång. Inte ens fått röra henne…
Han hörde hur någon kom springandes och grep tag i honom. Plötsligt var det som om en krok hakade sig fast i hans navel och han sögs in i ett hål. Bort från Hogwart. Bort från striden. Bort från Hermione.

Åhh! D: Meeerr! Please!!