PRS Lupple & Medi

"Dorian!" Hon såg på honom och sjönk ner på knä och försökte få upp honom men en man la sin hand på hennes axel.
"Mitt barn vi ska fixa hjälp åt honom." Han såg på henne och log vänligt.
"Följ med så ringer vi."

Hon såg på mannen och skakade på huvudet.
"Nej jag kan inte."

Dorian hörde svaga ljud långt långt borta.
"Hem Willow." Försökte han skrika men det kom bara fram svaga ljud.
Varför förstod hon inte att hon behövde lämna honom här? Hon var mer viktig. Han försökte förflytta sin hand mot mobilen men hela hans kropp var olydig.
Han försökte tvinga upp ögonen men det var nästintill omöjligt. De var förrådda. Hur skulle någon annars veta att just idag skulle de gå till kyrkan?
Lupe? Aldrig.
Cedric. Cedric var det svaga länken. Ingen i hans familj skulle förrådda honom såhär.

"Kära barn, det är en land-lina. Jag känner inte denna man. Du måste ringa och förklara hans tillstånd." Sa mannen vänligt och nickade mot altaret. "Telefonen är bara där borta."Sa han och log.

"Nej jag vill inte lämna honom." hon såg på honom och tårar började rinna. Hon försökte vända på Dorian men han var tung som en sten.
"Dorian vad är det?" Hon började känna sig trött och sjönk ihop och snart hade hon sjunkit ner på Dorians kropp.

Han hörde henne, han kände av henne men det var som att han var förlamad fast fullt medveten. Vad var detta för ondskefullt?
Han kände hennes doft, han kände hennes värme men han kunde inte resa sig. Han kunde inte göra någonting.

Mannen såg på och såg hur hon sjönk ihop och han tog upp henne i sin famn och började springa med henne bort därifrån.

Det hade passerat någon timme innan hon vaknade och såg sig om. Hon låg i ett mörkt rum och hon satte handen för ansiktet. Huvudet dunkade och hon kände sig yr fortfarande. Hade hon svimmat?
"Dorian?"ropade hon men hon kände att rösten inte bar och hon sjönk ner i sängen igen. Det luktade inte som Dorians hus, luktade annat och hon vred sig bort.

Dorian vaknade av att någon hällde blod i hans mun och det var som om blodet gjorde så att förlamningen eller försteningen släppte och han hoppade upp på fötterna, ryckte åt sig blodet och såg sig omkring.
"Dorian? Vad har hänt?" Sa Armelle oroligt och tvingade sig in i kyrkan.
Dorian drack upp blodet han fått och gjorde sig redo att attackera Armelle. Men stannade precis framför henne och morrade.
"Willow. Hon är tagen. Vi är förrådda. " Viskade han lågt och sökte rummet och började sedan jobba sig längre in i kyrkan. Längre fram ryckte upp varenda dörr tills han kom fram till en dörr gjort av trä, och pålar utstickande och stora kors över den. Han morrade argt och försökte hitta en plats där han kunde slå sig igenom.
"Dorian! "Skrek Armelle och ryckte honom bort.
" Det är Cedric. " Röt han argt och knuffade bak Armelle till slutet av kyrkan bak till dörren och fortsatte att studera dörren framför sig. Dit hade de garanterat gått.

Tristan kom springande och grep tag i honom.
"Det är inte Cedric för tusan." Han grep tag i honom och såg på honom.
"Kan du inte lukta dig fram till henne?" Han slöt ögonen.
"Jag känner inget."

Hon satte sig upp i den svartbäddade sängen och sedan tog sig ur. Men hon kom inte långt när hon kände något sitta om foten. Panikslaget såg hon en fotboja sitta runt hennes ankel och hon skrek till. Vart var hon?

" Så vem förrådde oss? Vilka visste att vi skulle hit?" Morrade Dorian och knuffade även undan Tristan.
"Segla av denna kyrka. " Fortsatte han innan han började söka ännu intensivare med sina sinnen. Nog kände han lukten av henne. Av bådas deras lukt.
Det var innanför denna dörr men ändå långt borta.
"Jag måste in här." Väste han och ryckte upp en kyrkbänk och kastade den mot dörren och en liten spricka uppenbarade sig i dörren.

Mannen som tagit henne, mannen som gjorde detta jobb för att betala av sina skulder stod tyst i mörkret och iakttog henne. Hon kämpade. Hon hade ingenstans att fly.
"Åh lilla vän. Du ska ingenstans." Viskade han från mörkret.

"Jag vet inte..." Han såg på honom och började be fol som kommit gå ut. Han log charmigt och förklarade att de skulle filma och ville inte bli störda.

Willow ryckte till och sjönk ner på sängen och såg mot mörkret. Huvudet bultade och hon såg mot droppet hon hade fått och sjönk ner.
"Är det droger?" Viskade hon och visste inte hur hon skulle ta sig ur.

"Vi behöver sätta upp barrikader. Vi behöver få folk att lämna gatorna. Vi behöver förbereda oss på krig och Cedric är den första som ska falla." Morrade han och tog upp bänken igen och gick längst bak i kyrkan och började springa med den framför sig som en murbräcka och rakt in i trädörren och den sprack i två delar. Han kastade bak bänken och började sedan springa i den mörka tunneln. Följde hennes doft. Lyssnade, tittade och kände.

" Åh nej det är ditt blod. Jag har tydliga instruktioner på hur jag ska lämna av dig senare." Sa han och skrattade till och gick fram med ett brett leende och studerade henne.
"Så berätta- hur är dina vampyrer?" Sa han nyfiket och med en galen uppsyn i ansiktet.