Allmänt rollspel! {HP}

Anthony skrattade lågt. "Stackars krake", sade han med en tillgjord föräldraröst till någon som pratade med ett skadat barn. Han kastade en blick mot soffan.
"Adeleine är inte kvar förresten. Var det någon som såg om hon gick och la sig?", undrade Anthony med ett höjt ögonbryn.

Damon kollade runt i rummet.
"Antagligen. Jag menar, hon var ju rätt sä trött", konstaterade han och tog en klunk av sin honungsöl.

May såg medlidande på Cassandra. Hon var inte en stark männsika, men så var inte heller Cassandra tung. När May lyfte upp henne utan hjälp av magi gick det bra och Cassandra sov ovetande vidare i soffan i stället. Själv placerade hon sig under Cassandras ben.
Adeleine ja. May hade verkligen inte märkt när hon försvann och en svag våg av skam rullade in över henne.
"Men hallå, någon får ju kolla då!" utbrast hon och såg irriterat på de andra. "Vi har hört en jävla profetia om oss och Azkaban står tomt. Det finns all anledning att inte anta något".

Damon ryckte på axlarna.
"Jag går upp och kollar", svarade han och reste sig upp. Han gick uppför trappan och efter att först ha gått in i Cassandras rum (han såg det på grund av kvasten) så hittade han Adeleines rum där dörren stod på glänt. Han såg Adeleine ligga i hennes säng, men med tanke på andetagen så var hon fortfarande vaken.
"Hej, May ville att jag skulle kolla att du inte var kidnappad eller något", mumlade han. "Hur är det?", la han sedan till.

Adeleine vände skrämt ansiktet mot dörröppningen när någon tilltalade henne, men pustade ut när hon insåg att det bara var Damon. Hon satte sig upp i sängen, med ett trött leende.

"Jag är okej antar jag", försökte hon. "Bara lite trött". Hon visste att hon kunde prata med Damon om profetian, han var ju själv med i den, men hon ville inte ta upp problemet igen.

"Jag förstår det". Han log svagt. "Är det något speciellt du funderar på? Med tanke på att du fortfarande är vaken", undrade han och drog ena handen genom håret.

Adeleine kvävde en suck. "Profetian", svarade hon. "Det känns bara hemskt att trollkarlsvärldens öde ligger i våra händer."

"Jag förstår det. Känner samma sak, känns som att hela världen kommer att raseras vid minsta felsteg". Han skrattade till. "Förlåt, nu är jag inte särskilt hjälpsam. Vi kommer att klara detta tillsammans. Du får inte glömma att du inte är ensam om detta öde", sa han och försökte vara lugn i rösten.

Adeleine log svagt. En varm lättnadskänsla spred sig i hennes kropp. Hon var inte ensam. "Tack, Damon".
"Jag är glad att ni bestämde er för att åka hit", lade hon sedan till.

"Jag är glad över att vi alla åkte hit, det har varit trevligt", sa Damon och log.