The rich man's daughter(PRS)

"Troligen inte." mumlade hon, ingen skulle lyssna på henne. Hade det inte varit för Lance och Mona hade de inte varit här idag.

Lance skakade på huvudet åt vinet och tog själv vatten.
"Bättre att avstå." mumlade han, han ville inte hamna där igen. Då han levt med männen var det enda han gjort att supa sig full.

Edward var tyst ett bra tag. Han mindes tiden i fängelset, det var anledningen till att han var så svag och blek.

Mona nickade sakta men drack lite av vinet. Det var sötare än vanligt så hon gillade det. Hon tog sen ett äpple och en kniv som hon delade äpplet i två delar med, hon räckte den ena halvan till Lance och åt sen den andra. Hon drack sedan mer vin. Efter bara det enda glaset kände hon sig flummig och lätt varm.

"Det blir bara bättre nu, jag är här med dig." mumlar Hilde fram, som han har sagt till henne. Hon älskade honom så, ville att han skulle må bra.

Lance tog emot äpplet men ställde undan vinflaskan då han studerade henne.
"Nu räcker det." sa han milt och la sitt huvud i hennes knä och åt upp äpplet.

Edward nickade sakta. "Ja, allt blir bättre" mumlade han för att övertyga sig själv och han lutade huvudet mot hennes axel.

Mona tog en brödbit och nickade sakta. "Ja...Jag tål inte alkohol så bra" mumlade hon. Hon strök honom över håret och log lite.

Hilde nickade tyst, med tårarna sakta rinnandes längst kinderna, varför visste hon knappt.
Kanske för att hon inte var den Hilde som gav sig ohämnat åt honom längre. Var gång han gjort mer närgångna närmanden hade hon blivit stel av skräck eller svarat viljelöst som hon hade lärt sig av livet på gatan.

"Nej jag märker det, drick inte då." sa Lance enkelt och suckade en aning.
"Mona, jag vet att du kan ta vara på dig själv, bevisa det då. Bevisa att du inte är som de övriga hovdamerna som inte har något innanför pannbenet."

Edward torkade försiktigt hennes tårar och hyschade lågt även om han inte visste varför hon grät. "Såja" mumlade han. Han kramade om henne. "Allt blir bra".

Mona ställde ifrån sig glaset och fortsatte stryka honom över håret. Hon skulle precis säga något då Lance ord förvånade henne. Hon stirrade på honom en stund, oförmögen att säga något. Hon gillade inte riktigt det han sa, bevisa det? "Okej" sa hon bara. Hon blev en aning nervös, vad skulle han göra om hon inte var bättre än de andra?

Hilde bara borrade in sitt ansikte mot hans axel. Hon orkade inte med dessa känslosvallningar, hon som alltid kunnat hålla sig, aldrig gråta.
"Förlåt." mumlade hon fram.

Lance såg på henne och log mjukt.
"Var bara som du är det räcker, men tänk ibland före innan du gör saker, lita på dig själv i första hand." sa han till henne, han ville bara hennes eget bästa.

Edward fortsatte hålla om henne även när hon inte grät så mycket. "Det är okej..." mumlade han. Det var bara lite underligt att hon grät.

Mona kände sig än nervös men bara nickade sakta. Men hans ord ringde i hennes huvud. Bevisa det. Hon böjde sig ner och kysste honom.

Hilde skakade på huvudet.
"Nej, det är det inte, det är fel, förlåt." sa hon om igen förvirrat över sina känsloutbrott.

"Jag litar på dig, jag vet att du har en hjärna. Använd den till något bra, använd den till att hjälpa folk." log Lance och kysste henne om igen.

Edward hyschade igen. "Säg inte förlåt". Han satt så en stund med henne innan han tillslut reste sig upp. "Vill du gå in?" undrade han.

Mona kände sig inte bättre av de orden men hon besvarade kyssarna. Hon insåg redan en sak hon kunde göra då. Hon satte sig upp och mumlade "Vi kanske borde rida hem? Så du kan arbeta...". Hon visste att arbetet dels var att ta tag i folkets problem och försöka lösa dem och hon ville inte slösa på tid för honom.