Livet efter livet

Bästaste Eira, jag gör alltid mina läxor på natten/kvällen för att jag tänker bäst då.
Know the feeling xD

Hejsan alla kära läsare, som förhoppningsvis är kvar här. Ska bara först och främst säga att denna är slut snart. Ganska väldigt snart. Sen så är jag hemskt ledsen att jag inte har skrivit på så länge så jag inte ens vågar titta efter när det var senast.
Okej, jag gör det.
HOLY CRAP.
Längesen, säger jag bara.
Ni sa till mig att även Rowling får skrivkramp, men att det skulle komma en tid då man fick skrivflyt igen.
Den tiden kom idag, och det resulterade i ett kapitel som jag inte vet hur det är. Ni får avgöra det, helt enkelt.
Förlåt, jag har inte hunnit rätta. Det kanske är helknäppt. Sen vill jag bara säga att alla kapitel finns länkade på förstasidan, så om ni inte minns så kan ni läsa tex förra kapitlet innan x)

Så, här har ni

14 - Valet som inte blev ett val
Dagarna gick, och Fred tappade allt hopp han hade kvar. Han visste att han skulle bli tvungen att släppa taget om livet och göra ett val, och han var rätt säker på vad han skulle välja.
Att bli en ande skulle vara för jobbigt. Då skulle han kunna se alla han älskade, men de skulle inte kunna se honom. De skulle inte ens veta att han fanns där. Återfödelse kändes inte rätt för Fred, han ville inte glömma bort det underbara liv han hade haft. Att bli spöke gick inte att räkna med - oavsett hur mycket han hade velat bli det hade han inte kunnat välja det. Övervakare skulle det få bli.
Medan Fred satt i sin soffa och stirrade in i väggen mittemot funderade han på när han skulle göra valet. Nu? Ja, kanske det. Egentligen hade han ingenting att förlora. Han hade fått nog av tiden här och en liten förändring skulle sitta mer än fint.
Utan att ens tänka efter gjorde Fred sig redo och steg ut ur stugan. Ljuset bländade honom och han blev med ens medveten om att han inte hade varit ute på hur länge som helst. Han hade mest legat i sin säng och funderat den senaste tiden. Kanske lite för mycket.
Även fast hoppet nu var som bortfluget gick tankarna ofta tillbaka till livet. Fred mindes och sörjde, tänkte och skrattade, grät och undrade. Det var många frågor han ville ha svar på. Frågor som han visste att det inte ens fanns något svar på.

Medan Fred gick mot centret där han antog att man gjorde sitt val kände han hur hjärtat slog snabbare och snabbare. Han var inte riktigt säker på varför, han var inte direkt nervös inför det kommande valet. Folk gick förbi honom och han kände sig på något sätt stressad över att de tittade på honom. Någonting fick honom att vilja gå snabbare och snabbare, så han ökade takten. Hjärtat pumpade fortare och likaså rörde sig Freds ben. Efter en stund verkade den stora vita byggnaden bara flytta sig längre och längre bort. Fred kände hur svetten började rinna och hur hjärtat slog ännu snabbare. Det kändes tyngre att ta sig fram snabbt, ungefär som om han gick i motvind, men det var omöjligt. Här fanns varken regn, vind, kyla eller värme.
Tillslut blev Fred tvungen att stanna, och det var då han kände den ilande smärtan som spred sig från hans hjärta och ut över nästan hela bröstet. Han blev rädd. Livrädd, rättare sagt. Någonting hände, men han hade ingen aning om vad. Smärta hade han träffat på innan på det här stället, men den hade alltid varit psykisk. Det hade varit smärta av saknad och sorg, men han hade aldrig upplevt en fysisk smärta sedan han kommit hit. Han trodde inte att sådant existerade här.
Plötsligt kändes det som om en blixt gick rakt igenom Fred. I någon sekund blev det svart för ögonen och innan han kunde hejda sig gav han till ett skrik av smärta.
Vad var det som pågick? Ett tag dunkade hela bröstet men det avtog allt eftersom. Pulsen var dock fortfarande ovanligt snabb.
Fred visste inte riktigt vad han skulle göra. Han hade sjunkit ner på knä utan att han själv hade upptäckt det. Han försökte återhämta sig och resa sig igen. Det blev lite vingligt men det gick, så han började lugnt och försiktigt gå mot det tryggaste stället han kom att tänka på här – Lupins och Tonks hus.

En promenad hade aldrig känts så lång sedan Fred kom hit. Eller i alla fall inte så jobbig. Fred förväntade sig hela tiden att han skulle ramla ihop och ibland skiftade hans synfält mellan suddigt och helsvart. Tillslut kom han ändå fram till huset, så han steg så fort som möjligt upp på trappavsatsen och knackade på dörren. Han visste inte riktigt vad han skulle säga när dörren öppnades, men han hoppades innerligt att någon skulle vara hemma.
Medan han väntade kände han återigen hur det blixtrade till av smärta i bröstet och hur synfältet blev svart i någon sekund. Hela tiden blev smärtan värre, synen sämre och benen ostadigare.
Efter vad som kändes som en evighet hördes steg inifrån huset och Fred höll tummarna för att han skulle klara av att stå på benen tills dörren öppnades. Som tur var lyckades han. Dörren gled upp och Tonks huvud visade sig. När hon såg Fred sken hon upp i ett stort leende, men det försvann nästan genast.
”Fred, hur är det?” frågade hon nästan skräckslaget. ”Du ser hemsk ut. Kom in!”
Fred tog ett steg över tröskeln, men så mycket höll tydligen benen inte till, och om Tonks inte hade tagit emot honom hade han fallit pladask på marken.
”Fred!” utbrast Tonks. ”Remus, kom, fort!”
Fred kunde knappt se något längre, men medan Tonks höll om honom som stöd hörde han hur Lupin kom in i rummet.
”Fred, hur…?” började Lupin, men längre kom han inte.

Fred mindes inte hur och när, men på något sätt hade han hamnat i soffan i Remus och Tonks vardagsrum. Han hade också lyckats förklara för Lupin vad som hade hänt, och Tonks såg oroligt på honom hela tiden.
”Men hur kan det vara möjligt?” undrade hon. ”Jag menar, att det gör ont. Att du ens har puls. Vi är ju döda.”
Fred samlade all kraft han hade för att få fram några ord.
”Vadå. Ni då?”
Tonks såg oförstående på honom.
”Vad menar du?” frågade hon.
Fred orkade inte lägga ner ännu ett försök på att förklara, så istället lyfte han sin högra hand och placerade den på Tonks hjärta – men det fanns inget hjärta där. Inget dunk. Han tittade förvånat upp på Tonks och flyttade sedan handen till sitt eget hjärta. Där kände han genast hur pulsen dunkade snabbt mot handflatan. Efter det kom ännu en blixt av ilande smärta och Fred skrek till.
”Förlåt…” mumlade han och Tonks la en hand på hans rygg.
Någonting var fel, och antagligen väldigt annorlunda också. Det var inte meningen att man skulle kunna känna smärta här. Det var inte meningen att man skulle kunna känna något fysiskt över huvud taget. Det var något som inte stämde.

Superawesome, synd att den snart är slut.

Awwwwwwwww ♥
Bäst för dig att du har börjat planera en ny fanfic efter den här just sayin' ♥

OMG VAD HÄNDE LEVER HAN VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA???????
DU MÅSTE BERÄTTA FÖR MIG!!!!!
Snälla?

Superbäst! Det gör inget att det tar tid.
OCH JAG DÖR DEN ÄR SNART SLUUUUUUUUUUUUUUUT!!!!!!!

THIS

Åhåhåhhåhåååååååååh! ♥ Jag säger det varje gång, men jag kan inte sluta: Du skriver fantastiskt ♥
Jättesynd att den snart är slut, det har varit underbart att följa denna, men som Erica Potter sa så vill jag läsa fler ff:s av dig! ♥

Super duper bra!!!!


Synd att den är slut snart

SERIÖST EIRA

HUR KAN MAN SKRIVA SÅ JÄKLA BRA?? I LOVE IT ASSÅ LIKSOM WOW
DEN FÅR INTE TA SLUUUT D: Då blir jag den ledsnaste personen i världen. MEN DU MÅSTE SKRIVA EN NY FIC EFTER DEN HÄR ASSÅ SHIT OMG HUR KAN MAN SKRIVA SÅ BRA? LOVEITLOVEITLOVEIT ♥


Förlåt för att det blev så capsigt

Ah NI ÄR SÅ BRAAAA ÄLSKAR Er ♥