När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

- Klart jag är försiktig, sa Xenia lugnande till honom.
- Men det får du också var vill inte förlora dig heller, sa hon och kramade om honom.
- Men saker verkar ju hända fast jag är försiktig, vi vet inte ens när han kastade den över mig eller om han gjorde det, sa Xenia tankfullt.

"bra, och jag tänker inte låta något hända dig" sa han och kysste henne "jag lovar att vara försiktig, okej." sa han och funderade sen "han kan ha gjort det när som helst. Genom maten, luften eller när du inte såg" sa Fai

- Ja, jag antar att det är så, men det är inget att göra åt det nu, sa hon och såg på honom.
- Tror du jag får stiga upp ur sängen eller?

"nej allt vi kan göra är att ta resa på vem det är som har gjort det" sa han och höll om henne och log sen "ja jag tänker inte hindra dig. Ta det försiktigt bara så du inte ramlar" sa han leende

Xenia satte ner fötterna på marken och ställde sig upp.
Genast kännde hon yrseln svepa över henne, och hon blev likblek, bena vek sig under henne och hon föll ihop.
Hon kröp ihop på mattan och slöt ögonen allt snurrade och hon mådde illa.

Fai såg förskräckt på Xenia och var snabbt uppe ur sängen och satte sig vid henne på golvet. Han la hennes huvud i sitt knä och strök henne över håret
"jag sa ju åt dig att vara försiktig" sa han mjukt. "ta det lugnt en stund så blir det bättre" sa han

Xenia svarade inte utan försökte tränga tillbaka illamåendet.
Hon slöt ögonen och log svagt.
- Men du vet att jag är inge bra på att ta det försiktigt, mumlade hon med slutna ögon.

Fai log roat och strök henne långsamt över håret
"nej jag vet det, men jag varnade di och jag vill bara att du ska vara försiktig" sa han vänligt och hoppades hon skulle må bättre snart

Xenia nickade och kände yrseln försvinna.
- Okej, hjälp mig upp så tar jag det försiktigare, log Xenia mot honom.

"nej jag tänkte låta dig ligga på golvet" skrattade han och reste sig upp och hjälpte långsamt Xenia upp och stöttade henne "hur går det?" frågade han vänligt