Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Bra, när kommer det mer? c:

så sjukt bra!!!!! skriv mera! C:

meeeeeeeeeeer

Super bra!!
Jag älskar din ff!!

mer mer mer!

Skynda dig att skapa mer AWZUUMNES!!!!!

Är snart klar med nästa del

Ja, ja, ja ♥♥♥

Astoria Greengrass

Jag tittade mig dystert i spegeln. Jag var klädd i en lång klänning med en djup urringning. Tyget var mörkgrönt med silvriga detaljer och det syntes tydligt att mitt gamla elevhem fortfarande betydde mycket för mig. Mitt mörka hår var uppsatt i en vacker håruppsättning som fick mitt ansikte att se smalare ut. Jag hade en vacker mask som täckte övre halvan av ansiktet, den var också grön och silvrig. Jag hade lycktas få den att sitta fast rakt på ansiktet med magi, utan att det kändes obehagligt mot huden.
”Astoria, gästerna väntar.” sa Daphne från dörröppningen. Hon var klädd i en vacker svart klänning som fick henne att se fantastisk ut.
”Jag kommer snart.” sa jag. Daphne såg lite basviken ut men protesterade inte utan lämnade mig ensam.

En stund senare gick jag ner för trappan med höjt huvud. Jag visste att det fanns flera unga män här som min far ville gifta bort mig till. Även om han hade lovat att inte tvinga mig att gifta mig med någon jag inte ville ha så tog han för givet att jag skulle välja en renblodig. Många av de unga männen kastade blickar efter mig men jag struntade i dem. Istället gick jag fram till ett bord där det stod flera glas med något som jag trodde var eldwhiskey. Jag tog upp ett glas och drack snabbt upp hela dess innehåll. De brände smärtsamt i halsen och jag hostade till.
”Jag trodde att du föredrog något mildare.” konstaterade en röst bakom mig. Jag vände mig om och mötte ett par varma bruna ögon.
”Nott.” sa jag förvånat. Han log snett och rätade till masken som dolde hans ansikte.
”Sen när har vi slutat använda varandras förnamn, Astoria?” frågade han. Jag svarade inte utan sträckte mig efter ännu ett glas. Jag skulle precis föra det mot läpparna när Theodore drog det ifrån mig.
”Varför gjorde du så, Theo?” frågade jag och sträckte mig efter glaset som han höll upp så att jag inte kunde nå det.
”Du borde inte dricka mer. Kommer du inte ihåg vad som hände på den där festen när du hade druckit lite för mycket för ditt eget bästa?” frågade han retsamt. Jag sänkte min hand och rodnade.
”Vilken av gångerna menar du?” frågade jag. Det fick honom att skratta högt, några runt omkring oss vände sig förvånat mot oss. Det var inte så att Theos skratt lät konstigt, det var bara det att alla visste att Theodore Nott aldrig skrattade. Det var bara jag som kunde få honom att skratta. Det var jag som hade kunnat få honom att skratta, påminde jag mig. Jag hade inte pratat med honom på flera år. Trots att han var min bästa vän.
”Jag menar den gången då du var så full att du försökte följa efter mig in till killarnas sovsal.” sa han och höjde menande på ögonbrynet.
”Jasså, den gången. Jag trodde du menade den gången som jag råkade spy på Pansy. Om det inte vore för att du stoppade henne tror jag att hon hade slått ihjäl mig.” sa jag och kunde inte låta bli att le åt minnet.
”Hur gammal var du då?” frågade Theo och tog en klunk av eldwhiskeyn. Jag blängde surt på honom. ”Bara för att inte du ska dricka så betyder det inte att jag också ska låta bli.” sa han och tog ännu en klunk.
”Jag var fjorton, och du var sexton år.” sa jag. Jag kunde inte behärska mig längre utan slängde mig i hans famn och kramade honom hårt. Han stelnade först till men sen kramade han om mig också.
”Jag har saknat dig, Astoria.” sa han och släppte mig.
”Jag har saknat dig också, Theo.” sa jag och log genom tårarna.
”Du vet att jag hatar när du kallar mig det.” suckade han men han log ändå mot mig.
”Jag vet, det är därför jag fortsätter göra det.” sa jag och medans han vände bort blicken mot en folksamling en bit från oss, tog jag glaset ur hans hand och drack snabbt upp innehållet.
”Dina föräldrar tittar på oss.” mumlade han samtidigt som han drog med mig mot en soffa. Vi satte oss ned precis intill varandra.
”Vad spelar det för roll om de kollar på oss?” frågade jag. Theo svarade inte utan fortsatte speja ut över rummet.
”Theo, vad är det?” frågade jag oroligt. Äntligen vände han sig mot mig men han såg lite besvärad ut.
”Jag borde ha berättat det för dig med en gång men…” sa han nervöst. Han bet sig i läppen och tittade ned på sina hårt knutna händer.
”Vad borde du ha berättat?” frågade jag. Nu började jag verkligen bli orolig för att det var något allvarligt. Theo brukade inte bete sig såhär.
”Din pappa pratade med mig förut.” sa han utan att lyfta blicken från sina händer.
”Nej, snälla säga att han inte sa något pinsamt.” sa jag bedjande.
”Inte direkt. Din far bad mig om att försöka få dig att gifta dig med mig.” sa han. Jag reste mig argt upp.
”Är det verkligen såhär man behandlar sin vän?” frågade jag sårat innan jag vände mig om och gick med snabba steg genom rummet. Jag såg hur Daphne kastade en orolog blick efter mig. Men varken hon, Theo eller någon annan gjorde något försök till att följa efter mig.

Älskar skriv meeer