(PM)Jag hatar din blotta existens

bästa kapitlet någonsin ever made!!!!!!!!!!!

Okejokej, jag vet att jag har varit väldigt seg på sista tiden, och jag tror tyvärr inte att det blir bättre. Dessvärre ska jag försöka se till att inte bli SÅ HÄR sen igen. Det är oacceptabelt vilket jag redan har sagt till mig själv ett antal gånger...
Och just det! Jag vill bara uppmana alla att inte prova att "slinta" med kniven hemma. Den här "slintningen" skedde under bevakade och ytterst säkra former!
------------------------------------------
Jean
”Jaha, det gick ju bra” hör Jean Didier säga, men Jean är inte riktigt säker på om han håller med. Jess verkar däremot hålla med och nickar häftigt med sina blå ögon vitt uppspärrade.
”Tack för hjälpen! Jag vet inte vad jag hade gjort om ni inte hade kommit!” utbrister Jess och Jean himlar med ögonen.
”Fått håret avklippt kanske?” föreslår Jean torrt. Jess ger honom en blick som hade fått vem som helst att falla död till marken. Det vill säga, alla utom Jean som flinar brett mot Jess.
”Jag som trodde att det hade blivit populärt med kort hår på sista tiden”, säger Didier och fingrar på en svart hårtopp som räcker en liten bit nedanför axeln.
”Ja, men…” börjar Jess och Jean stönar.
”Inga konstpauser tack!” utbrister Jean.
”Då kan ju du sluta lägga dräpande kommentarer om allt!” fräser Jess och hennes långa hår slänger efter henne när hon nästan hoppar av ilska. Jean kan inte låta bli att le svagt, han känner för att skada någon, och att skada Jess psykiskt var ett drömtillfälle.
”Du skulle säga något förut? Fortsätt gärna”, avbryter Didier och Jess drar ett djupt andetag.
”Jo… jag vill inte att någon klipper mitt hår. Det… det bär på minnen”, stammar Jess fram och Jean hostar för att dölja ett hånskratt.
”Det är sant!” utbrister Jess och rodnar kraftigt. ”Hela mitt liv sitter i håret, alla minnen och alla upplevelser som har hänt mig. Som när jag träffade Didier för första gången och han hjälpte mig, och… och sånt.” Jess röst blir svagare och svagare ju mer hon säger och tystnar sedan helt. Jean öppnar munnen för att lägga en dräpande kommentar, men Didier hinner före.
”Om du säger det så. Alla har rätt till sin egen åsikt, eller hur?” Jean hör att den sista meningen är riktad till honom och känner att han inte kommer lyckas hålla sig lugn särskilt länge till.
”Fint. Fint, då går jag nu, ni båda kan matförgifta varandra med sötsliskiga ord utan min hjälp. Ha det så trevligt, hoppas att ni båda dör!” fräser Jean när han stegar iväg med snabba, ilskna steg.

”Uff!” en liten flicka som ser ut att kunna gå första året på akademin stönar lågt när hon törnar in i Jean och tappar luften.
”Se dig för ungjävel!” fräser Jean samtidigt som han tar tag i den ena av flickans spinkiga armar och kastar iväg henne in i en vägg. Utan att ens se efter hur det gick för henne skyndar Jean iväg – förblindad av ilska som egentligen inte har något med någonting att göra.

”Hey Jean! Jag visste att jag skulle hitta dig här!” utbrister Didier när han skyndar fram mot Jean som sitter högt uppe i ett träd i utkanten av skolans trädgård och blänger på den nedgående solen som sticker svagt i ögonen. Jean skänker inte ens Didier en blick när Didier kommer närmare och närmare, och när Didier osmidigt svingar sig upp i trädet och börjar klättra upp mot Jean klättrar Jean snabbt högre upp. Han vill inte prata med Didier, än mindre se honom.
”Men för i helvete! Hur länge tänker du vara sur för en ynka kommentar?” stönar Didier ilsket och hans hand far ut mot Jeans fotled och greppar tag i den. Jean svär lågt i huvudet. ”Ha!” utbrister Didier triumferande.
Jeans fria fot sparkar hårt mot Didiers hand och träffar en öm punkt. När Jean känner att Didiers grepp släpper tänker Jean inte en sekund för länge utan hoppar baklänges ut ur trädet och landar smidigt på marken i en hopkrupen ställning och båda fötterna på marken. Bijou landar värdigt på Jeans axel när Jean reser sig upp. ”Lämna mig ifred!” fräser Jean och stegar iväg.
Ett knäckande ljud får Jean att vända sig om och han ser att Didiers ben har hamnat i en konstig vinkel efter att ha slagit i den fortfarande småfrusna marken. Trots det reser sig Didier upp och hasar mot Jean med hjälp av båda armarna och det friska benet. Det andra benet släpar bakom.
”Vad i helvete?!” nästan skriker Jean. Didiers ena hand sluter sig om Jeans axel och Didier ler brett.
”Jag fick tag på dig”, konstaterar han.
”Ja, och du fick en ny halloween-outfit på köpet”, säger Jean torrt. ”Vad i helvete tänkte du med?!”
”Vaddå då? Du klarade det ju.”
”Ja och fåglar klarar att flyga, tänker du försöka dig på det också eller?!”
”Varför inte, jag lovar att jag kan om jag bara vill!”
”Ja, om du kan flyga lika bra som du hoppar ner från träd så behöver jag ju inte vara ett dugg oroligt”, fräser Jean. ”Skärp dig!” Didier rycker lätt på axlarna och tar fram sin trollstav med den hand som inte tar stöd mot Jeans axel.
”Hjälper du mig att vinkla benet rätt?” frågar Didier och Jean stönar men sätter varsamt ner Didier i gräset och vinklar hans brutna ben rätt. Didier slår lätt på benet och reser sig sedan. ”Förresten, jag har en grej som jag kanske tänkte att du ville prova med mig?”
”Och vad är det? Hemmagjorda vingar?” frågar Jean sarkastiskt.
”Ge dig! Det här är mycket bättre”, garanterar Didier och tar fram en liten vit ask av kartong. ”Det kallas cigarett, hört talas om det?”
Jean nickar med ett snett leende. ”Kör hårt, jag är på!”

”Åh fy helvete!” utbrister Didier och hostar kraftigt av cigarettröken som han drar in.
”Äh, överdriv inte”, hånar Jean och tar ett bloss av sin egen cigarett. Den otrevliga tjocka röken dras ner i lungorna och får Jean att må illa. Han hostar en aning rosslande av den otrevliga röken och slänger ifrån sig cigaretten i gräset samtidigt som det börjar snurra lätt i huvudet.
”Men vad fan! Du kan ju inte slänga en glödande cigg på gräset!” utbrister Didier en aning panikslaget. ”Det börjar brinna idiot!” Ungefär samtidigt börjar Jean och Didier att stampa på fimpen av Jeans cigarett som ryker svagt innan den slocknar. Didier slickar på sin tumme och sätter den mot sin cigarett som fräser högljut innan den slocknar.
”Aldrig igen, lova det”, ber Jean och Didier nickar.
”Det var en dålig idé. Jag fattar fan inte att folk håller på och röker sånna frivilligt!” utbrister Didier. Jean skrattar högt.
”Vi kanske också gör det sen. Vi är helt enkelt inte mogna nog än.”
”Det har du nog rätt i. Vänta bara ciggen! En dag kommer vi att erövra er tillsammans med resten av världen!” skriker Didier och Jean skrattar ännu högre. Ett högt klickande och skrapande av metall mot metall får Jeans skratt att tystna.
”Helvete!” utbrister Jean. ”De låste!”
”Jaha, då får vi väl campa då”, säger Didier och skrattar.
”Det är fan inte kul!” fräser Jean.
”Vet du om att du är väldigt otrevlig? Ena stunden är du skitglad och skrattar för att sedan bli skitsur för minsta lilla. Vet du hur jävla jobbigt det är? Det är som att mata en ilsken blodhund som när som helst kan bita handen av en!” fräser Didier och Jean sänker huvudet.
”Det är faktiskt inte mitt fel”, mumlar han.
”Nähä? Vems fel är det då? Regeringens? Klart som fan att det är ditt fel! Du kan inte skylla allt på andra, det trodde jag att alla hade fått lära sig. Jag lärde mig det tidigt i livet!”
”Hål käften!” skriker Jean. ”Bara… håll käften, okej?” Jean känner hur hans synfält flimrar mellan det Bijou ser och det hans egna ögon ser. Ett ljud av tyg som rivs sönder hörs och Jean lyckas med en kraftansträngning se ordentligt igen. Huden från Didiers hals och en bra bit ner längs axeln och överarmen ör uppriven och blöder lätt.
”Okej, nu får du tala om för mig varför din örn plötsligt blev aggressiv”, säger Didier och hans stålgrå ögon tittar uppmärksamt på Jean som sväljer hårt.

Jättebra!

Jättebra!!!

Awsome ♥

Super, duper, lights are gonna find me, shining like the sun... CUZ YOUR FANFICTION IS AWESOME DD

Jättebra

Åh, jag blir så sur på Jean. Men ändå. Fantastiskt som vanligt!

Sååååååååååååååååå bra!

Jag...hatar...Jean