Skriva av sig-tråden

Håller helt med. Är född spinkig, är 18 men ser ut, kroppsmässigt, som högst 14. Det spelar ingen roll vad jag äter, jag blir inte större.

(note: jag har inget emot det alls. Ser ut som man ser ut. Men folk ifrågasätter ibland på ett väldigt tråkigt sätt)

Min mamma blev misshandlad för två år sen och jag mår fortfarande dåligt för det då personen som misshandlade min mamma inte sitter i fängelse, utan hen är vän med min mamma nu. Det känns som om mina kompisar har dissat mig helt och min bästavän inte vill vara med mig längre. Jag känner mig onödig och bortglömd.

Över: Det är bättre än att vara överdrivet tjock,tro mig.

Va roligt att du håller på med teater! Jag har alltid sätt upp till folk som vågar stå på scen och bara smälta in i sin roll. Jag tror själv att det var skrivandet som tog mig ut ur min depression. Hade aldrig haft ett intresse innan.
Skrivandet är numera mitt syre och det fungerar verkligen som en kick när allt annars känns meningslöst och upprepande. Som skolan ofta kan göra. Om du tycker att sånt är roligt kanske du kan börja med dans också, vid sidan av teatern? Det är ju ett bra sätt att träffa människor och få distans till den där, ursäkta, jäkla skolan

Gud vad hemskt!
Jag tycker att misshandel är en sån ond sak, blir helt ursinnig på misshandlare
Du är inte onödig och bortglömd!
Du är en viktig och underbar person!
Om du vill prata kan du ringa bris,
Om du knr för det kan du uggla mig oxå, jag svarar alltid!
Hoppas du blir bättre , kram ♥

Min mamma blev misshandlad av sin pojkvän upprepade gånger, det kändes hemskt att hälsa på henne. Hon försökte dölja blåtirorna med smink men det gick alltid att se. Killen körde senare ihjäl sig så jag vet att han aldrig kommer att besöka mamma igen. Tråkigt att de ännu är vänner, hoppas att han inte kommer hem till er har ni pratat om hur de känns för dig att dom är vänner? ♥

Bris suger,palla ringa dit. Men tack iallafall

Har inte ätit ett skit på två dagar nu..

Vilket resulterar i att hela min hjärna är helt:



Och on the outside ser jag ut så här 24/7:

Min mamma blev också misshandlad av sin pojkvän,ush,jag vet hur det känns.

Men nej, nu får de faktiskt sluta!!

Glasögon är fint, på de flesta, och i alla fall en mycket nödvändig och bra uppfinning.

Ingen ska bry sig ett skit om vad andra väger så länge de inte väger så lite/mycket att det blir hälsofarligt, men då är det folk man tycker om man ska bry sig om, på ett snällt sätt.

Om andras kroppsform ska man inte heller bry sig ett skit. Har de inget annat för sig, eller? Gaaahh!

Andrea är ett så himla fint namn, om det var förnamn de menade? Lågt av dem om de säger något om ditt namn!

REFLEXER ÄR ASCOOLA OCH BRA. Jag älskar reflexer! Så. Det. Så.

GAAAAAAHH NEJ NU FÅR DE FAKTISKT SLUTA HÄLSA DEM DET FRÅN MIG!!!!!! D:


Förlåt för att jag blev upprörd. De är bara så dumma! ;'(

Det här är så sjukt och jag vet egentligen inte i vilken tråd jag ska skriva det här. Fandom edition av skriva av sig är nog inte riktigt... samma sak.

Har ni någonsin blivit jätteledsna pga att en skådespelare inte lever längre? Liksom, alldeles för ledsna för att det ska vara normalt? (Om man nu kan säga så)

Det skar i mitt hjärta att inse att Heath har varit död i fem år nu. Inga fler filmer med honom och ingen... Heath längre, helt enkelt.
Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det. Och det känns på något sätt dumt och väldigt konstigt. Jag vill liksom, att han bara kommer tillbaka till livet. Det är inte som mina fangirl-känslor. Det här är alldeles för starkt för att det ska klassificeras som fangirling. Det är så jobbigt att inte kunna sätta fingret på vad problemet med mig just nu är...
Jag har ju inte känt honom, aldrig pratat med honom, aldrig träffat honom. Ändå känns det som att han var en viktig person i mitt liv. Utan att göra någonting. Det är bara dumt. (Nu menar jag ju inte att om någon kändis är en viktig person i någons liv så är det dumt)
Hur får man bort såna känslor? Som kommer från ingenstans?