|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen:
Här kommer jag med ett litet tips till alla er som mår dåligt:
Skriv om era tankar. Eller era känslor för den delen. Antingen till någon eller till er själva. Jag tänker för mycket, vilket leder till ångest och rädsla. En dag fick jag för mig att skapa en privat(/lösenordsskyddad) tumblr där jag skriver, och det var nog ett av de bästa besluten jag tagit på länge. Jag skriver kanske inte särskilt mycket om känslor eller händelser, mer om mina tankar och funderingar, brukar skriva där när jag är rädd också. Det funkar säkert att skriva om sina känslor eller som en dagbok också. Det behöver naturligtvis inte vara en tumblr, jag tyckte bara att det var enklast så och passade mig och mitt syfte bäst. Det kan vara i ett anteckningsblock, på mugglis, till en vän, var som helst.
Nu säger jag såklart inte att detta kommer fungera för alla, men jag personligen känner mig aningen bättre när jag får ur mig mina tankar och jag ville dela med mig av tipset. Det skadar ju inte att försöka, right?
Plus att om man har det på papper riskerar det att bli hittat 
Ja, det också. Förvisso tror jag inte att bryr sig om mina tankar direkt, men det känns bättre att ha det där mina föräldrar inte kan hitta det. Om de hade läst hade de säkert överreagerat och skickat mig till psyket eller nått, eh. 
28 jan, 2013 00:34
|
Tuggrus
Elev
|
Hela dagen har varit sämst, just no:
1. Jag vaknade klockan fyra i morse när jag skulle gått upp 06:15 och så kunde jag inte somna om
2. Vi har haft idrott
3. Fick inte i mig någon lunch för att det var blaskig (bara vatten och kött typ) kalops och överkokt potatis till lunch.
4. Har bara fått jobba två timmar och 45 minuter idag när jag ska jobba runt fyra timmar.
5. Min kompis/crush/människa som verkar ignorera mig helt struntade i mig vid busshållplatsen och tog en annan buss.
6. Jag har feber.
Oh Mondays, why do you hate me so much? -.-'
MUMS!
28 jan, 2013 16:50
|
twisted
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen:
Här kommer jag med ett litet tips till alla er som mår dåligt:
Skriv om era tankar. Eller era känslor för den delen. Antingen till någon eller till er själva. Jag tänker för mycket, vilket leder till ångest och rädsla. En dag fick jag för mig att skapa en privat(/lösenordsskyddad) tumblr där jag skriver, och det var nog ett av de bästa besluten jag tagit på länge. Jag skriver kanske inte särskilt mycket om känslor eller händelser, mer om mina tankar och funderingar, brukar skriva där när jag är rädd också. Det funkar säkert att skriva om sina känslor eller som en dagbok också. Det behöver naturligtvis inte vara en tumblr, jag tyckte bara att det var enklast så och passade mig och mitt syfte bäst. Det kan vara i ett anteckningsblock, på mugglis, till en vän, var som helst.
Nu säger jag såklart inte att detta kommer fungera för alla, men jag personligen känner mig aningen bättre när jag får ur mig mina tankar och jag ville dela med mig av tipset. Det skadar ju inte att försöka, right?
Plus att om man har det på papper riskerar det att bli hittat
Ja, det också. Förvisso tror jag inte att bryr sig om mina tankar direkt, men det känns bättre att ha det där mina föräldrar inte kan hitta det. Om de hade läst hade de säkert överreagerat och skickat mig till psyket eller nått, eh.
Ett mycket bra tips! Har själv en lösenordsskyddad blogg där jag skriver av mig när jag behöver. Även om inte känslorna och tankarna försvinner när man skriver ner dem, känner man sig något lättare i hjärtat när man är klar.
En annan bra sak är också att jag kan kolla bakåt om hur jag mått tidigare, vilket gjort att jag enklare har kunnat tackla de nya problemen när jag påminns om att jag har tacklat de gamla. Det blir som en liten påminnelse till mig själv att jag är stark och klarar av saker. Det är därför något jag rekommenderar stort till er, som känner att ni har något som tynger ner er : )
What have I become, my sweetest friend. Everyone I know goes away in the end. And you could have it all. My empire of dirt. I will let you down. I will make you hurt. If I could start again. A million miles away.
28 jan, 2013 17:02
|
Ginny00
Elev
|
Jag känner mig bara så tom.
(spoiler pga ganska långt)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är som om allt återigen har blivit meningslöst. Jag har haft den här känslan förut, många gånger under den här hösten, och jag tror att den alltid finns där, fast ibland begravs i annat.
Som att inget jag gör spelar roll. Skoldagarna är en väntan på att dagen ska ta slut, eftermiddagen en väntan på kvällen, kvällen en väntan på att få gå och lägga sig. Sedan börjar jag allting om igen, minut för minut, timme för timme, dag för dag. Varje kväll skriver jag ner en bra sak om dagen som gått, för att minska den här känslan, men den är ändå så påtaglig. Går inte att ignorera.
Ätstörningarna är kvar. Kaloriräkningen som pågår omedvetet, hur mycket förbränner jag nu, hur mycket kalorier är det här. Det enda sättet för mig att inte räkna kalorierna är att hålla bort baksidan på alla paket, men ibland står det på framsidan hur mycket det är och då blir det jobbigt. Jag tränar inte exakt lika mycket, och kanske kan jag vara lite mer tillåtande nu, men det är fortfarande kvar. Jag har inte ätit en enda lunch i skolan den här terminen, vad jag än sagt till mamma, och en gång skippade jag middagen. Det är jättelätt om man är hos en kompis. Mellis skippas nästan alltid, det är lätt. Frukost, middag, kvällsmål är vad jag får i mig.
Jag vet inte om det har blivit bättre eller om jag bara är van vid smärtan. Jag tror på det senare.
Jag växlar mellan att tycka att jag faktiskt är ganska smal till att hata varje liten del av min kropp. Detaljer som att jag har sneda tänder, detaljer som att jag fortfarande har finnar på ryggen även om det är bättre nu, varje liten detalj sitter i huvudet och ligger där som en liten irriterande insekt. Oftast orkar jag knappt bry mig, men sedan kommer det någon som lägger upp en bild på sig själv på Instagram och så är all självkänsla borta igen.
Jag gör ingenting på eftermiddagarna, och jag längtar efter att musikalen ska börja. Jag vill ha sysselsättning, teater, dans, sång. Jag trivdes med människorna där och jag hoppas jag kan fortsätta göra det.
Istället så skriver jag lite, stänger ner dokumentet när jag inser att jag inte kan uttrycka mig trots att jag vet exakt vad som ska hända, läser lite, gör matteläxan som är larvigt lätt, läser igenom engelskaläxan jag inte behöver träna på, hjälper till med matlagningen, småpratar, ser på ett avsnitt Glee. Hos pappa tränar jag, hos mamma vet jag att det knappt är någon idé. När jag har chans, när hon duschar eller är i tvättstugan, gör jag det oftast inte i alla fall. Jag promenerar, alltid från skolan och hem och gärna lite extra, räknar hur mycket kalorier jag förbränner med RunKeeper.
Folk är snällare i skolan. Det är ovant, men jag antar att det är bra. Ibland känns det faktiskt riktigt bra att vara där, som idag när jag hängde med ner på stan och fick en gratis chokladkaka. En liten känsla av att vara med i gänget. Jag tror det var dagens bra sak, även om jag förmodligen inte kommer äta chokladen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det är svårt när ingenting betyder något.
Symptom för depression hos unga:
Du känner dig ledsen och nedstämd och har lätt för att gråta vid minsta motgång. - Ofta
Du känner kraftig ångest och oro. -Ganska ofta
Du har svårt att känna dig glad eller vara intresserad av sådant som i vanliga fall är roligt. -Mycket ofta
Du känner dig irriterad på allt och alla. -Ganska ofta
Du har svårt att koncentrera dig, vilket gör att skolarbetet påverkas. -Inte så ofta. Jag är bra på att jobba med skolarbetet, men ibland flyter tankarna bort.
Självförtroendet minskar och ofta upplever man sig själv som värdelös. -Mycket ofta
Aptiten förändras. Du kan ha svårt att äta över huvud taget eller också känner du dig sugen på något hela tiden. Hos barn som är deprimerade är viktnedgång eller otillräcklig viktökning vanligt. -Mycket ofta, är ofta sugen men inte hungrig och så finns ju ätstörningarna.
Du sover konstigt och blir lätt störd. En del har svårt att somna, sover mer och mer på dagtid och kan till slut vända på dygnet. Sömnstörningarna blir värre av att man känner oro och ångest. -Mycket ofta, jag vaknar flera gånger per natt, ibland med panik för att det ska vara morgon.
Hos tonåringar är det vanligt att man sover mycket men ändå känner sig trött. Minsta handling kan kännas ansträngande att genomföra. -Ofta, speciellt mot kvällen.
Du kan vara upptagen av dödstankar och självmordstankar och kanske till och med försöker skada dig själv eller ta ditt eget liv. - Jag har egentligen inte självmordstankar, men ibland förekommer tanken. Än så länge kan den skjutas bort.
28 jan, 2013 17:58
|
LolFeelings
Elev
|
Satans helvetes jävla skit as fan piss och allting man kan komma på.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Och detta är inte serious business, så bry er om de som faktiskt har problem här. Det är bara ett spel som inte fungerar för mig.
28 jan, 2013 18:41
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Ginny00: Jag känner mig bara så tom.
(spoiler pga ganska långt)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är som om allt återigen har blivit meningslöst. Jag har haft den här känslan förut, många gånger under den här hösten, och jag tror att den alltid finns där, fast ibland begravs i annat.
Som att inget jag gör spelar roll. Skoldagarna är en väntan på att dagen ska ta slut, eftermiddagen en väntan på kvällen, kvällen en väntan på att få gå och lägga sig. Sedan börjar jag allting om igen, minut för minut, timme för timme, dag för dag. Varje kväll skriver jag ner en bra sak om dagen som gått, för att minska den här känslan, men den är ändå så påtaglig. Går inte att ignorera.
Ätstörningarna är kvar. Kaloriräkningen som pågår omedvetet, hur mycket förbränner jag nu, hur mycket kalorier är det här. Det enda sättet för mig att inte räkna kalorierna är att hålla bort baksidan på alla paket, men ibland står det på framsidan hur mycket det är och då blir det jobbigt. Jag tränar inte exakt lika mycket, och kanske kan jag vara lite mer tillåtande nu, men det är fortfarande kvar. Jag har inte ätit en enda lunch i skolan den här terminen, vad jag än sagt till mamma, och en gång skippade jag middagen. Det är jättelätt om man är hos en kompis. Mellis skippas nästan alltid, det är lätt. Frukost, middag, kvällsmål är vad jag får i mig.
Jag vet inte om det har blivit bättre eller om jag bara är van vid smärtan. Jag tror på det senare.
Jag växlar mellan att tycka att jag faktiskt är ganska smal till att hata varje liten del av min kropp. Detaljer som att jag har sneda tänder, detaljer som att jag fortfarande har finnar på ryggen även om det är bättre nu, varje liten detalj sitter i huvudet och ligger där som en liten irriterande insekt. Oftast orkar jag knappt bry mig, men sedan kommer det någon som lägger upp en bild på sig själv på Instagram och så är all självkänsla borta igen.
Jag gör ingenting på eftermiddagarna, och jag längtar efter att musikalen ska börja. Jag vill ha sysselsättning, teater, dans, sång. Jag trivdes med människorna där och jag hoppas jag kan fortsätta göra det.
Istället så skriver jag lite, stänger ner dokumentet när jag inser att jag inte kan uttrycka mig trots att jag vet exakt vad som ska hända, läser lite, gör matteläxan som är larvigt lätt, läser igenom engelskaläxan jag inte behöver träna på, hjälper till med matlagningen, småpratar, ser på ett avsnitt Glee. Hos pappa tränar jag, hos mamma vet jag att det knappt är någon idé. När jag har chans, när hon duschar eller är i tvättstugan, gör jag det oftast inte i alla fall. Jag promenerar, alltid från skolan och hem och gärna lite extra, räknar hur mycket kalorier jag förbränner med RunKeeper.
Folk är snällare i skolan. Det är ovant, men jag antar att det är bra. Ibland känns det faktiskt riktigt bra att vara där, som idag när jag hängde med ner på stan och fick en gratis chokladkaka. En liten känsla av att vara med i gänget. Jag tror det var dagens bra sak, även om jag förmodligen inte kommer äta chokladen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det är svårt när ingenting betyder något.
Symptom för depression hos unga:
Du känner dig ledsen och nedstämd och har lätt för att gråta vid minsta motgång. - Ofta
Du känner kraftig ångest och oro. -Ganska ofta
Du har svårt att känna dig glad eller vara intresserad av sådant som i vanliga fall är roligt. -Mycket ofta
Du känner dig irriterad på allt och alla. -Ganska ofta
Du har svårt att koncentrera dig, vilket gör att skolarbetet påverkas. -Inte så ofta. Jag är bra på att jobba med skolarbetet, men ibland flyter tankarna bort.
Självförtroendet minskar och ofta upplever man sig själv som värdelös. -Mycket ofta
Aptiten förändras. Du kan ha svårt att äta över huvud taget eller också känner du dig sugen på något hela tiden. Hos barn som är deprimerade är viktnedgång eller otillräcklig viktökning vanligt. -Mycket ofta, är ofta sugen men inte hungrig och så finns ju ätstörningarna.
Du sover konstigt och blir lätt störd. En del har svårt att somna, sover mer och mer på dagtid och kan till slut vända på dygnet. Sömnstörningarna blir värre av att man känner oro och ångest. -Mycket ofta, jag vaknar flera gånger per natt, ibland med panik för att det ska vara morgon.
Hos tonåringar är det vanligt att man sover mycket men ändå känner sig trött. Minsta handling kan kännas ansträngande att genomföra. -Ofta, speciellt mot kvällen.
Du kan vara upptagen av dödstankar och självmordstankar och kanske till och med försöker skada dig själv eller ta ditt eget liv. - Jag har egentligen inte självmordstankar, men ibland förekommer tanken. Än så länge kan den skjutas bort. Faktiskt, så känns det inte bra att inte svara SÅ fast jag inte kan hjälpa dig svarar jag...
Nämen Johanna du är så fin och du borde inte behöve känna så här för det är inte kul :c Och du vet att du får uggla mig. (Ja, jag kommer ihåg din uggla. Men ändå.) Det vet du?
Kramkramkram ♥
28 jan, 2013 18:46
|
|
Borttagen
|
Steg 1 för att lämna allt bakom mig: Började varar med aktiv på lektionerna, våga ta mer plats.
Steg 2, vilket kan vara det svåraste: Säga till kille 2 att jag gillar honom, glöma kille 1.
28 jan, 2013 18:47
|
Ginny00
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Ginny00: Jag känner mig bara så tom.
(spoiler pga ganska långt)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är som om allt återigen har blivit meningslöst. Jag har haft den här känslan förut, många gånger under den här hösten, och jag tror att den alltid finns där, fast ibland begravs i annat.
Som att inget jag gör spelar roll. Skoldagarna är en väntan på att dagen ska ta slut, eftermiddagen en väntan på kvällen, kvällen en väntan på att få gå och lägga sig. Sedan börjar jag allting om igen, minut för minut, timme för timme, dag för dag. Varje kväll skriver jag ner en bra sak om dagen som gått, för att minska den här känslan, men den är ändå så påtaglig. Går inte att ignorera.
Ätstörningarna är kvar. Kaloriräkningen som pågår omedvetet, hur mycket förbränner jag nu, hur mycket kalorier är det här. Det enda sättet för mig att inte räkna kalorierna är att hålla bort baksidan på alla paket, men ibland står det på framsidan hur mycket det är och då blir det jobbigt. Jag tränar inte exakt lika mycket, och kanske kan jag vara lite mer tillåtande nu, men det är fortfarande kvar. Jag har inte ätit en enda lunch i skolan den här terminen, vad jag än sagt till mamma, och en gång skippade jag middagen. Det är jättelätt om man är hos en kompis. Mellis skippas nästan alltid, det är lätt. Frukost, middag, kvällsmål är vad jag får i mig.
Jag vet inte om det har blivit bättre eller om jag bara är van vid smärtan. Jag tror på det senare.
Jag växlar mellan att tycka att jag faktiskt är ganska smal till att hata varje liten del av min kropp. Detaljer som att jag har sneda tänder, detaljer som att jag fortfarande har finnar på ryggen även om det är bättre nu, varje liten detalj sitter i huvudet och ligger där som en liten irriterande insekt. Oftast orkar jag knappt bry mig, men sedan kommer det någon som lägger upp en bild på sig själv på Instagram och så är all självkänsla borta igen.
Jag gör ingenting på eftermiddagarna, och jag längtar efter att musikalen ska börja. Jag vill ha sysselsättning, teater, dans, sång. Jag trivdes med människorna där och jag hoppas jag kan fortsätta göra det.
Istället så skriver jag lite, stänger ner dokumentet när jag inser att jag inte kan uttrycka mig trots att jag vet exakt vad som ska hända, läser lite, gör matteläxan som är larvigt lätt, läser igenom engelskaläxan jag inte behöver träna på, hjälper till med matlagningen, småpratar, ser på ett avsnitt Glee. Hos pappa tränar jag, hos mamma vet jag att det knappt är någon idé. När jag har chans, när hon duschar eller är i tvättstugan, gör jag det oftast inte i alla fall. Jag promenerar, alltid från skolan och hem och gärna lite extra, räknar hur mycket kalorier jag förbränner med RunKeeper.
Folk är snällare i skolan. Det är ovant, men jag antar att det är bra. Ibland känns det faktiskt riktigt bra att vara där, som idag när jag hängde med ner på stan och fick en gratis chokladkaka. En liten känsla av att vara med i gänget. Jag tror det var dagens bra sak, även om jag förmodligen inte kommer äta chokladen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det är svårt när ingenting betyder något.
Symptom för depression hos unga:
Du känner dig ledsen och nedstämd och har lätt för att gråta vid minsta motgång. - Ofta
Du känner kraftig ångest och oro. -Ganska ofta
Du har svårt att känna dig glad eller vara intresserad av sådant som i vanliga fall är roligt. -Mycket ofta
Du känner dig irriterad på allt och alla. -Ganska ofta
Du har svårt att koncentrera dig, vilket gör att skolarbetet påverkas. -Inte så ofta. Jag är bra på att jobba med skolarbetet, men ibland flyter tankarna bort.
Självförtroendet minskar och ofta upplever man sig själv som värdelös. -Mycket ofta
Aptiten förändras. Du kan ha svårt att äta över huvud taget eller också känner du dig sugen på något hela tiden. Hos barn som är deprimerade är viktnedgång eller otillräcklig viktökning vanligt. -Mycket ofta, är ofta sugen men inte hungrig och så finns ju ätstörningarna.
Du sover konstigt och blir lätt störd. En del har svårt att somna, sover mer och mer på dagtid och kan till slut vända på dygnet. Sömnstörningarna blir värre av att man känner oro och ångest. -Mycket ofta, jag vaknar flera gånger per natt, ibland med panik för att det ska vara morgon.
Hos tonåringar är det vanligt att man sover mycket men ändå känner sig trött. Minsta handling kan kännas ansträngande att genomföra. -Ofta, speciellt mot kvällen.
Du kan vara upptagen av dödstankar och självmordstankar och kanske till och med försöker skada dig själv eller ta ditt eget liv. - Jag har egentligen inte självmordstankar, men ibland förekommer tanken. Än så länge kan den skjutas bort. Faktiskt, så känns det inte bra att inte svara SÅ fast jag inte kan hjälpa dig svarar jag...
Nämen Johanna du är så fin och du borde inte behöve känna så här för det är inte kul :c Och du vet att du får uggla mig. (Ja, jag kommer ihåg din uggla. Men ändå.) Det vet du?
Kramkramkram ♥
Du är fin. Just nu behöver jag bara någon med erfarenhet. ♥
28 jan, 2013 19:11
|
scarhead 
Lärare
|
nu är jag förkyld och ja jag bryr mig inte om att det är något litet, jag hatar att vara förkyld och jag har sluppit förkylningarna i en månad nu men JA klart den ska komma när jag har nationella prov och när jag ska åka bort om några veckor SÅ KLART
28 jan, 2013 19:29
|
MissBellatrix
Elev
|
Jag är helt enkelt FÖRÄLSKAD i en kille... Från en bok...
Asså han kmr från boken divergent, han heter Four, och jag älskar verkligen honom... Känns inte bra
Hey there. You come here often?
28 jan, 2013 19:33
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen