Skriva av sig-tråden

Jag öppnade upp mitt hjärta för dig och du kan inte ens svara mig? Jag sa att jag älskade dig och du har inte sagt något till mig på över två veckor. Vet du vad? Jag förtjänar någon bättre än dig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, men jag orkar inte. Vill du vara med mig får du säga det. Och då menar jag med en gång. Inte om en vecka. Du ska inte ens behöva tänka igenom det.
Varför är det inte en självklarhet för dig?
Nej. Jag förtjänar någon som uppskattar mig för den jag är. Någon som... Jag vet inte... Någon som bor lite närmare. Någon annan än dig i alla fall.

Det är väl inte otacksamt, för vem? Jag är säker på att dina föräldrar vill att du skall heta något som du känner dig bekväm i, när man är liten är man ju inte fri att välja sitt eget namn men du är. Det är ju väldigt många som byter förnamn idag

Uppdate: tog för givet att du fyllt 18 när du skrev om jobb i England men såg nu att du var 16

Secchan
Jag är 16,5 år, och jag tänker ev. vänta tills dess jag blir 18. Till skillnad från Fanny, så är ju inte Elin ett slangord som väldigt ofta används i England, USA, Kanada och Australien. Fanny är ju som en kvinnlig variant av Dick och ja, jag vill gärna bli tagen på allvar. Varenda person jag har pratat med som har varit från något av dessa länder, har påpekat det på flera olika sätt, och det börjar kännas ganska förnedrande.

MTEL
Jag har haft den diskussionen och bemötandet jag får är
ungefär att jag är ett svin.

Romanen: Jag vet mycket väl vad slangordet fanny betyder. Hindrar det ändå inte från att vara ett namn även i engelsktalande länder. http://en.wikipedia.org/wiki/Fanny_(given_name)

Tack, men det är inte så vanlig idag. Förut var det betydligt vanligare (särskilt på 1800-talet fram till tidigt 1900-tal). De flesta i den listan var ju aktiva mellan 1800 och 1930-talet.
:/

Ändå. Om folk inte kan ta dig på allvar pga ditt namn så är de väldigt barnsliga och då känns det inte som folk som jag ens hade velat bli tagen på allvar av.

Är det dina föräldrar som inte gillar det?
Du kan ju alltid behålla Fanny som ett andra förnamn.

MTEL
Jag funderar faktiskt på att byta namn till min andranamn (tekniskt sett så heter jag ju redan det!) så rent logiskt byter man ju inte ut någonting, utan byter bara plats på dem Sen vill jag ändra mitt efternamn till ett gammalt släktnamn, för att jag vill gärna blicka framåt och försöka få en ny bild på mig själv. Även fast jag inte har något att dölja, så skulle det kännas speciellt att få någon slags "omstart" som hjälper en att ta nya tag. Det är ju inte särskilt länge fram till dess jag fyller 18. Jag menar, bara för att man blir tilltalad som någonting annat, och att det står någonting annat på ett papper, så är man ju fortfarande samma människa

Romanen: Detta känns konstigt att fråga, men... har du haft en annan användare på Mugglis innan? xD

Det började med att mina humärsvängnigar gå över styr.

Sat och grät å toan och slog mig själv med en pinne. Sen, någon vecka seanre, var livet underbart! Jag skrattade ochg hade roligt hela tiden.
Sen sat jag inne på toan och grät igen, slog mig själv, och tillslut skärde kag mig.Jag ristade in Ful på benet och hatde hur jag såg ut.
Jag kollade mig i spegeln och slog mig själv i ansiktet, kännde smärtan, men brydde mig inte. Jag försökte slå bort min fullhet. Jag trodde att om jag led tillräckligt skulle jag bli vacker. Jag skärde mig igen på benet nästa dag. Men slutade efter det. Jag kunnde aldrig förstå att jag hade hatat mig själv så mycket, skötta i smyg om mina sår och täckte över finnarnaså att jag skulle slippa ett sådant utfall igen. Men det gick inte. Efter en vecka ungefär, låg jag inne på toan och grät ljudlösa tårar. Jag slog mig så hårt ag kunnde, jag kunndein te resa mig upp eftersom att jag hade så ont i benen. Jag hade tagit av mig kläderna, och låg och kollade på min kropp. Jag var så ful, äcklig… jag borde inte leva. Jag borde inte få vara på den här jorden, så ful som jag var. Det var självklart att Tim och Oliver inte gillade mig, jag var ju så ful. Men jag försöktei nte ta mitt liv den kvällen, istället försökte jag få mig själv att spy, så att jag skulle bli vacker, så att jag skulle bli small. Det funkade inte så bra. Det funkadei nte alls. Jag spydde inte, utan låg kvar där på det där dumma golvet och tyckte sybs om mina vänner som var tvunga att vara med mig, jag som var så äcklig.

Sen ställde jag mig upp. Jag gick och la mig som om inget hade hänt. Jag låtsades att det bara hade varit en dröm, men när jag vaknade påmindes jag om gårdagen av min blåmärken och sår. Men jag låtsades inte bry mig. Jag låtsas inte bry mig om hur dåligt jag mår, och låtsas att det ska gå över av sig själv. Att allt det här sa gå över av sig själv. Jag vill inte veta av mitt liv längre, jag vill baa dö.