The rich man's daughter(PRS)

"Tack så hemskt mycket fader, det ska jag." sa Hilde överlyckligt och neg. Det var som en sten lättat från hennes axlar, allt blev så mycket enklare då man fick vara delaktig i kyrkan. Hon skulle bli döpt, vilket betydde att hon skulle få gifta sig med Edward och bli begraven, hennes barn skulle inte bli oäktingar eller horungar.

Lance föll över henne med ett brett leende och la sig sedan vid henne.
"Blunda." sa han och log mystiskt åt henne.

Prästen nickade bara och gick sedan iväg, detsamma gjorde Monas fader. Edward la armen om Hilde igen och log. "Jag sa ju att det skulle bli bra" sa han.

Mona skrattade lätt och slöt ögonen då han bad henne. Hon undrade vad han nu skulle hitta på nu.

Hilde log och drog med honom ut i trädgården.
"Ja, verkligen, det trodde jag inte alls." skrattade hon till och verkade vara mycket gladare än förr, ingen visste hur mycket detta tyngt henne.

Lance förde änderna om hennes hals och satte dit en tunn silverkedja med en berlock gjord som ett litet ekblad på.
"Vad tycker du?" sa han mjukt i hennes öra.

Edward följde med henne och slog sig ner på en bänk i trädgården. Han var svag i kroppen och det skulle ta tid för honom att återhämta sig.

Mona öppnade ögonen och såg ner på halsbandet med stora ögon och såg sedan på Lance. "Det är vackert" sa hon hänfört. Hon hade bara fått presenter av sin far förut. Hon la armarna om honom och kysste honom ömt så de båda föll ner på marken igen.

Hilde la sig på bänken och la sitt huvud i hans knä. Det enda hon behövde göra var att äta mer för att återfå sitt forna jag.
"Jag är glad att ha dig här, jag hade gett upp att leva." sa hon och smekte hans kind.

Lance log och började sakta lösa upp hennes flätor medan han kysste henne ömt, han älskade då det var utsläppt.

Edward log och smekte hennes hår. Han behövde äta mer han med, han var mager, ärrad och skabbig efter fängelset. "Jag är glad att jag är ur fängelset, oc hatt jag har dig" sa han mjukt.

Mona kysste honom en stund till innan hon drog ut den sista flätan och skakade på huvudet så håret föll fritt i lockar över ryggen.

Hilde blev plötsligt allvarlig.
"Var det hemskt där?" sa hon och oro syntes i hennes ögon, han var så förändrad tyckte hon utan att inse att hon var det själv.

"Jag älskar ditt hår när du har det utsläppt." mumlade han mot hennes hals innan han började packa upp maten åt dem.

Edward tystnade och verkade också blekna för en kort stund. Det var något han helst inte ville prata om. "Hemskt ja..." mumlade han tillslut och såg ut över trädgården med frånvarande blick. "Vi fick en gång om dagen mat, en mugg med mjölk och en brödskiva var det, varm mjölk på vintern" mumlade han, men det hade varit så lite och han hade jämt varit så hungrig, "Det var mörkt och kallt där, varje natt hörde man andra som jämrade sig eller som dog i sina celler, jag delade med några andra män. Ibland hamnade vi i bråk och därför ser jag ut som jag gör..." mumlade han och pekade på ett ärr.

Mona log och satte sig upp lite mer. Hon drog av sig sina kängor och satte fötterna i det solvarma gräset.

Hilde sa inget men satte sig upp och slog händerna om honom. Hon var så ledsen för hans skull att hon inte visste vad hon skulle säga.
"Om jag bara vetat att du var där." sa hon med halvkvävd röst, även om hon egentligen inte kunde göra något åt det.

Lance dukade fram frukt, kött, bröd och lite vin att dela på.
"Ser det inte gott ut?" log han mot henne.

Edward sa inget mer på ett tag utan bara kramade om henne och begravde ansiktet mot hennes hår. "Det skulle nog inte ha hjälpt" mumlade han. Han skulle ändå inte ha kommit ut.

Mona satte sig upp mer och nickade. "Väldigt gott". Hon tog fram vinglasen och hällde upp åt dem innan hon tog det ena. Hon hade nästan aldrig druckit vin, mest för att hon var så hemskt lättpåverkad. Men hon litade på att Lance skulle ta hand om henne ifall hon drack för mycket.