I en förändrad värld (Roll för alla)

Stella började söka igenom en av soldaterna, den hon dödat. Hon kände en våg av sorg då hon fann foton, även hon. Innan hon han hindra Jenna hade hon kastat dem på elden, "Låt fotona ligga kvar, så de vet vilka soldaterna är, så deras familjer får en fin begravning för dem." säger Stella och känner tårarna bränna bakom ögolocken, hon hade förlorat sin familj och nu hade hon dödat en fader till barn, hon var lika hemsk som de. Men hon finner en packe näsdukar, tändstål och ett armband i äkta guld, men den lät hon vara, den skulle få följa med honom i graven. Hon visste kanske att hon inte skulle vara så barmhärtig, men den döde mannen hade påminnt henne om sin förlorade familj, om sin älskade broder.
Stella var klar och undersökte några till och drog fram sin ryggsäck till köttet och ser på Jenna, ja varför använde inte soldaterna skjutvapen? "De ville bara få oss att stanna, eller så ville de se hur pass bra vi var, hur många vi var, skaffa information." sa hon fundersamt.

(Jepp ^^ det är dem alla xD ....tror ja xD)

[Vi kan inte gå någonstans utan de andra va? Alltså låtsas att de går med oss, ]

(Vi kan ju låtsas att de hänger med.....eller annars får vi vänta XD)

[Haha, historie berättande runt lägerelden medan köttet steks? Fast det kanske börjar i vilket fall som bli dags för sängen. ]

(Japp vi kan köra på historieberättande isåfall ^^ xD)

Jenna kunde inte annat än att känna avsky emot soldaterna men den var fel riktad Stella hade rätt i det men hon inte på att de skulle kunna identifiera liken. Hon var mest glad över att fotona var borta, de påminde henne om att soldaterna också hade familjer och vänner som nu skulle förlorat en far, make eller vän. Hon kunde inte räknat ut varför soldaterna ännu inte bara dödat dem. De var ju inte mer än ett par fångar som rymt och så var det hon, Olivia och Vanessa. Det måste vara någon av dem det var ute efter och inte var det henne.
Jenna slog sig ner, köttet luktade fruktansvärt gott men det skulle ta sin lilla tid innan de blev klart.
”Stella, var har du lärt dig att kasta knivar så där?” Frågade Jenna.
Hon visste att hon snokade men var beredd på att tala om sin egen historia som hon sakta börjat forma i sitt huvud. Helst ville hon tänka på något annat än de döda människorna runt omkring henne.

Stella stirrar på Jenna av frågan, ett tag känner hon för att neka allt men sedan innser hon att de inte är några soldater eller vakter och skulle de bli funna så skulle ändå Stella vara död.
Hon sätter sig ner med benen i kors och blickar in i elden, hon vill inte möta någon av deras blickar. "Tidigt i livet förlorade jag mina föräldrar, man dör tidigt i vårt läger av hårt arbete, sjukdom eller bestraffningar i det stora hela." säger Stella, det var sant och straff var så vanligt som att andas, knappt någon hade kommit undan slag och örfilar, ett av de orsaker att Stella hörde dåligt på sitt vänstra öra och det värkte ibland, eller att hennes rygg hade piskrapp över sig eller att armarna var småsåriga, bara något som det var, inte något hon satte större vikt vid.
"Jag och min bror hörde talas om landet i Norr, Norrland och vi ville ta oss dit. Så vi började träna, det finns vissa ställen som vakterna ogärna besöker, där tränade vi rädda att bli dödade, men vi gjorde det med knivar, det enda vapen vi kunde få tag på och våra egna kroppar, att slåss." sa hon och drog sedan efter andan, "Men han kom aldrig med, han dog, de dödade honom, hägning." sa Stella kvävt och kännde tårarna bränna bakom ögonlocken.

(Jaghar ju blivit förvirrad under striden, och det få min karaktär också blivit... Så ja... Skrier nu npt random! )

Soldater hade kommit och jag hann knappt registrera det, jag hade hamnat i chock och fått svårt att röra mig. Det var inte bara på grund av chocken som gjorde det svårt att röra mig, utan också att mitt ben var fortfarande ömt och så vidare så jag hade svårt att göra hastiga rörelser med det. Men... Allt hade gått bra och fort så jag hade inte behövt göra nåt.
Stella var till exempel väldigt grym på att kasta knivar, vilket hon tack vare att Jenna frågade, förklarade varför.
När jag fick höra det om Stellas bror fick jag en klump i magen. Liknande hade hänt med min storasyster innan vi flyttade till staden...
Jag satte mig jämte Stella då jag kunde ana hur sorgsen hon blev. Jag la min arm om henne.
"Hemskt, jag vet!" sa jag.

Jenna grät tyst med tårarna rinnandes nedför kinderna. Så olika men ändå så lika. Hon satte sig nära Stella på sidan där inte Olivia satt. Med sin hand tog hon Stellas, något som hon nästan aldrig brukade göra.
”De dödade mina föräldrar och min bror med.” Sade hon tyst.
Vem var det egentligen hon menade med dem? Det var inte bara en eller någras skuld utan var de inte de allas? Hennes bror hade så många gånger berättat sin favorit histioria ifrån andra världskriget då en man som med sin lilla patrull skulle avrätta helt vanliga människor vilket han inte kunde så han ställde sig med dem som skulle bli nerskjutna och valde på så sätt sida. Det viktiga är att våga ta ställning. Hade han en gång sagt.

Stella nickar nu med tårarna rinnande tacksam över de båda flickornas stöd. Hon hade aldrig berättat det för någon inte ens gråtit över sin broders död, den tillfredsställelsen hade hon aldrig tänkt ge dem.

(Kommer inte vara inloggad försen ikväll, ska på scouterna )