Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Har läst den nu, verkar AWESOME!!!!

*bevakar*

Såsum 8D

ska Läsa den nu!!

Din nya är jätte bra! Men skulle vara kul om du fortsatte att skriva på denna med?

Jag ska skriva på denna med, men jag behöver bara komma igång med den andra.
För den här ff:en börjar lida mot sitt slut och då behöver jag något annat att skriva. Sen vill jag inte att denna ska ta slut...
Men nästa vecka har jag påsklov och då kan jag garantera att det kommer komma(om inte tidigare ).

Jag hatar när azome ff tar slut.

Japp, som jag skrev tidigare håller denna ff på att ta slut, men jag skriver ju på en annan nu också
Men jag vill som vanligt tacka alla underbarisar som kommenterar och läser den här! Det betyder oerhört mycket för mig! ♥♥♥

Men här är i alla fall ett nytt kapitel. Hoppas ni gillar det!


Kapitel 41



Hermione



Hermione och Ron stirrade chockat på Harry som berättade att han skulle få följa med Dumbledore och leta efter en horrokrux.
”Ni förstår vad det innebär, va?” hasplade Harry snabbt ur sig och fortsatte.” Dumbledore kommer inte vara här ikväll, så Malfoy kommer ta sin chans och försöka sätta sina planer i verket, vilka de än är. Nej, lyssna nu!” Både Hermione och Ron hade tänkt avbryta. ”Det var Malfoy som jublade över en framgång i Vid-Behov-Rummet. Ta den här Hermione. ”Harry tryckte Marodörkartan i händerna på Hermione som nästan tappade den. Det märktes tydligt att Harry var stressad.
”Ni måste bevaka honom, Malfoy, och även Snape! Och leta reda på alla i DA, galleonerna funkar väll fortfarande Hermione?” Hermione nickade och kände hur hjärtat dunkade av rädsla. ”Dumbledore säger att skolan är extra bevakad, men är Snape inblandad vet han precis hur han upphäver skyddsförtrollningarna.
Här, Ron, ta det här.” Harry gav Ron ett par strumpor. Ron tittade förvirrat ner på strumporna.
”Tack, men vad ska jag ha dina strumpor till?” frågade Ron.
”Du behöver inte strumporna, det är det inuti. Det är Felix-elixiret. Dela på det, och ge Ginny också. Hälsa henne från mig. Jag måste gå nu, Dumbledore väntar”
Harry började gå och Hermione kände paniken växa inom sig.
”Vänta Harry!” sade hon och ställde sig upp. ”Vi vill inte ha den! Du behöver den bättre än vi. Vi vet ju inte var du kommer att hamna eller vad du kommer göra. ”
”Det ordnar sig Hermione! Jag är ju med Dumbledore.” sade Harry. ”Och jag vill försäkra mig om att ni klarar er. Vi ses sen.”
Hermione rusade in i Harrys famn. Hon vet ju inte om han kommer tillbaka.
Lägg av Hermione! tänkte hon förargat och tryckte irriterat tillbaka tårarna som lurade i ögonvrån. Han kommer tillbaka!
Hermione drog in Harrys trygga doft, tvål och kanderad mandel. Han var den bror hon aldrig fick, den snällaste och bästa bror hon aldrig fick.
Hermione drog sig ur kramen och såg Harry allvarligt i ögonen.
”Var försiktig!” sade Hermione.
”Det är jag alltid” log Harry.
Hermione skrattade.
”Ja, det beror ju på hur man ser det” sade hon och skrattade igen.
”Jag måste verkligen gå nu! Men vi ses sen!” sade Harry och inom tre sekunder hade Harry Potter försvunnit från Gryffindors sällskapsrum.

Hermione och Luna sprang det snabbaste de kunde nerför den branta trappan mot fängelsehålorna. Det var bara Luna och Neville som svarat på deras försök till att samla DA.
Väl nere i fängelse hålorna brände lungorna av ansträngning och Hermione och Luna satte sig flämtandes ner på golvet i närheten av Snapes kontor. De sa inget på länge till varandra och den utmattade tystnaden byttes snart ut mot en pinsam tystnad. Luna och Hermione hade inte tidigare kommit överens särskilt bra, i alla fall inte när det gällde fakta och vad som var verkligt och inte verkligt.
”Öhm… hur har skolåret varit?” frågade Hermione trevande.
Luna tittade på henne.
”Bra, tror jag…” svarade hon och log prövande. ”Du då?”
Hermione log tillbaka.
”Ja… ” suckade hon. ”Varierande.”
”På vilket sätt?” frågade Luna drömmande.
Hermione svarade inte.
”Du kan berätta, jag säger det inte till någon.” Det fanns inget drömmande i Lunas tonfall och när Hermione såg henne i ögonen, kände hon att hon kunde lite på henne.
”Du måste lova att inte berätta för någon!”
”Jag lovar” sade Luna allvarligt.
Och Hermione började att berätta om allt som hänt under det här skolåret, allt om de jobbiga känslorna, allt om Ron, allt om Cormac och allt om Draco.

Jättebra!