(PM) En mugglare på Hogwarts

kan du säkert!

Knappast...

JÄTTEBRA KAPITEL!

Det kan du säkert om du övertygar dig själv först!

Kapitel 49
Jag satte mig upp. Jag hade fått en bekräftelse. De tyckte jag var sårbar. Sårbar, hjälplös, värdelös… olika ord med samma mening. Det var jag inte. De såg på mig förskräckt. Jag förstod dem, jag hade satt mig upp väldigt plötsligt.
”Bra du har vaknat.” hörde jag en hurtig röst säga. Madame Pomfrey. ”Mår du bra?” frågade hon.
”Ja, jag mår bara fint.” svarade jag ilsket. Jag väntade inte på något svar. Jag slängde benen åt sidan och hoppade ur sängen. Sedan stegade jag ut ur rummet. Jag hörde fotsteg komma efter mig men jag ignorerade dem. Jag gick fortare och längde mina steg.
”Annie, vänta!” hörde jag Hermione säga. Jag ignorerade henne.
”Lugna dig! Vi måste hänga med också.” sa Ron. Jag gick ännu fortare bara för att irritera dem. När jag kom fram till trapporna ner mot stora ytterdörren småsprang jag nerför dem. Ilskan pumpade i min kropp.
Sårbar. Hjälplös. Värdelös.
Orden ekade i mitt huvud. Någon grabbade tag i min klädnad. Jag slet mig loss och sa högt,
”Lämna mig ifred!” personen i fråga verkade dock inte förstå vad det betydde för snart kände jag någon ta tag i min axel. Jag borstade bort handen. Mina klampande fotsteg ekade högre och högre och jag märkte att flera andra elever och lärare hade börjat stirra efter min, Hermiones, Harrys, Rons, Freds och Georges marchering genom slottet. Trapporna verkade aldrig ta slut och till råga på allt flyttade de sig hela tiden. Tillslut var jag motvilligt tvungen att stanna upp för att inte hoppa rakt ner på det hårda stengolvet från hundra meter uppe i luften.
”Annie! Du… du måste vänta!” flämtade George.
”Annie varför är du så arg?” hörde jag plötsligt Harry fråga. Hur vågar han!? Tänkte jag. Hur vågar han fråga det? Han vet mycket väl varför jag är arg. Och om han inte vet det är han ännu mer korkad än vad jag trodde. Jag svängde runt och såg på honom. Jag var säker på att blixtar sköt ur mina ögon och jag var säker på att mitt hår var elektriskt. Det blev det alltid när mitt temprament tog över. Jag höll hårt om trappräcket som för ovanlighetens skull inte var av trä utan guldfärgad metall.
”Vad bryr du dig? Enligt dig är jag ju sårbar, hjälplös, värdelös, svag! Ectetera!” skrek jag nästan. Jag kände hur mitt ansikte började hetta till och jag visste att rodnade höll på att stiga upp för mina kinder.
”Det har jag aldrig sagt!” utbrast han chockat. ”Jag sa att du var mer utsatt och jo, jag sa nog att du var mer sårbar än oss andra men allt det där…”
”’Allt det där’,” avbröt jag, och härmade hans tonfall, ”kanske du inte sagt, men det är så du tycker? Eller hur?” när han inte svarade spottade jag ur mig, ”ELLER HUR!?” han skakade på huvudet och jag suckade högt. Nu hade trappan kommit dit jag ville och jag släppte trappräcket och stormade nerför trappan slängde upp dörrarna och sprang ut i det friska vädret med de andra tätt bakom mig. Om någon av oss tittat på metall trappräcket hade vi märkt att platsen där jag haft min hand hade nu en buckla som var misstänksamt likt ett handavtryck.

Jättebra!!!

JÄTTEBRA!

Jätte bra!!!!!!!!!!!!!!!!

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Jättebra