Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}
"vet ni vad? Jag är riktigt stolt över mig själv. Jag är superfin och duktig jag har inget att behöva skämmas för, jag är redan perfekt, årecis som jag är. Livet har blivit helt perfekt, jag har en känsla om att killen jag gillar gillar mig, det går bra i skolan och jag har lyckas dra ner på tide nframför datorn. allt är så perfekt! Jag älskar allt och alla! jag vill bara springa och krama er allihoppa! Livet är underbart just nu!"

(taget ur "Känslor" som jag skriver min känslor i )

det där skrev jag för någon vecka sen. Allt var verkligen superrba, jag älskade mig själv, mina vänner och min familj! Det fanns inget som kunnde gå fel, men nu... Allt är så fel! Jag veti nte vad som är fel, under 2-4 veckor är allt så otroligt bra och roligt, sen under 2-5 veckor är livet inte värt att leva. jag sitter ofta och gråter och ångrar mig för det jag gjort och sagt. Jag har så jobbiga humörsvängnigar, ena stunden är allt bäst, andra stunde är allt pest! Ena stunde kan jag inte tänka på annat en hur bra och roligt allt är, andra stunden sitter jag och gråter för att jag gör allt fel och att allt blir fel.

Vad är det för fel på mig? Ska det vara så? Är det en del var puperteten att ha såna humörsvängnigar?

_{Skrivet av Shaunee:}
Seriöst. Fan. Mår skitdåligt bara för att avifors är borta.
Ingen mugglis utan henne...
Har bara haft kontakt med henne 1 gång. Bara 1 gång. Men jag känner mig ändå helt deprimerad.
Fml </3

_{Skrivet av Borttagen:}


Det är inte fel på dig, sådär ser verkligheten ut för väldigt många men man kan ju önska att det vore enklare att leva. Jag är ju förbi puberteten men känner ständigt upp-och-ner-gångar just som du beskrivit i texten. Man får istället försöka uppskatta de där otroligt bra och mysiga stunderna!
Jag skriver också i en sån där "känslo-dagbok" typ och det ger en lite perspektiv på hur otroligt fram och tillbaka livet är.

_{Skrivet av Borttagen:}

Så det kommer vara så hela livet? Det kommer jag verkligen inte att klara av... Om det kommer vars så som jag upplever det är livet ett rent helveta. Då ser jag verkligen inte menigen med livet.

_{Skrivet av Borttagen:}
Då jag ser mig själv i spegeln ser jag deprimerad ut.

svart, enkel tröja. långt oborstat hår. påsar under ögonen. blek hud.
men det är så jag ser ut. jag gillar den här tröjan. den får mig att känna mig avslappnad.

jag är verkligen förvånad över att jag inte blivit kallad emo en enda gång.

då jag ler mot min spegelbild så blir det automatiskt en grimas. leendet passar inte in i det där deprimerade ansiktet. det är som att doppa en brinnande duk i iskallt vatten.

men jag är inte deprimerad. jag är lycklig. inte alltid, men jag försöker vara så lycklig jag kan. leendet kanske inte passar in i mitt ansikte, men det visar åtminstone vem jag är. hur jag känner. och jag tänker inte ta av mig tröjan för att den får mig att se deprimerad ut. den förblir på tills jag har lust att ta av den.