PRS Lupple & Medi

Hon gick med honom och såg på sportbilen och log.
"Ska vi ta sportbilen eller sticker den ut för mycket?" Willow log och såg sedan bort.
"Jag minns fortfarande när du bad mig köra. Det är lite obehagligt att tänka på men inget mer störande än annat dumt."

" Vi kan absolut ta sportbilen. Vi är turister i Venedig." Flinade han men slutade sedan flina.
"Det är jättehemskt att du behövde se mig så. Men det är jag törstig. Inträffar det igen så måste du hålla dig borta från mig. Ta dig snabbt därifrån det gäller även andra vampyrer. Har de en sån här ring eller något typ av smycke oftast ringar. Ta det ifrån dem och gå ut i solen. De kommer inte kunna följa dig dit." Sa han och höll upp handen med ringen på.
"Men ta inte min om vi är ute i solen. Jag kommer brinna." Sa han allvarligt och hjälpte henne in i bilen och satte sig själv i den.

"Så jag ska kolla om de har ringar?" Hon såg på honom och lade huvudet på sned och satte sig i bilen.
"Så jag ska ta ringen och springa ut på öppen gata. Men om det är två vampyrer då?" Hon såg på honom och lutade sig tillbaka och såg på honom med en litet leende på läpparna.
"Ska jag ta båda om jag kan?"

" De flesta har ringar. Hemligheten om dem är rätt ohemlig inom vampyrvärlden." Sa han flinande men nickade.
" Japp rakt ut i solen och sen in i ett hus som ägs av människor- gärna någon du litar på med ditt liv. Typ något du själv äger och bjud sen inte in någon. Då är du säker." Viskade han och log mot henne.
"Om du kan. Sen är typ kyrkor bra att gömma sig i. De flesta vampyrer går inte ens in i en." Sa han och backade ut bilen ur garaget och började åka.

"Då förstår jag. Men kan andra vampyrer komma in i vampyrers hem utan att fråga om lov? " Hon började skratta och vek sig nästan dubbelt.
"Det var inte meningen men det låter som barn som frågar om de får komma in och leka." Hon torkade bort tårarna och drog in ett djupt andetag.
"Jag är piggare och det gjorde mig susen. Jag tror det här kan göra mig bra igen." Hon såg på honom och log svagt.

Dorian nickade sakta. " Ja det kan dem men vårt hem där vi bor är det väldigt dumt att komma oinbjuden. Hela våra ägor luktar som oss vilket ger de flesta vinken om att hålla sig borta. Och skulle de komma in är vi en väldigt stark familj." Sa han ärligt och såg sedan på henne när hon skrattade.
" Hey det låter kanske jättetöntigt men på allvar jag kan inte gå in i en människas hus, lägenhet ens husvagn om jag inte är inbjuden. Det är fysiskt omöjligt för mig. Kom ihåg detta jag ger dig nyckeltips på hur du ska fly från vampyrer. Våra svagheter. Det kan kosta mig dyrt." Flinade han och nickade.
"Bra att du är piggare." Sa han och fortsatte att åka.

"Jag vet att du försöker hjälpa mig och jag är glad över det." Hon såg på honom med en vänlig blick och nickade.
"Jag är tacksam och det är en ära att vara med dig." Hon öppnade handskfacket och tog ut ett armband i silver. "Din mammas?" Hon såg på det och smekte berlockerna försiktigt.

Dorian såg på henne och log mjukt och tittade sedan på armbandet hon höll i.
"Nej det är Armelles. " Sa han med ett mjukt leende. Och drog upp ett halsband han alltid hade på sig från under sin tröja.
"Detta var min mammas halsband. Det enda hon hade med sig när hon rymde från sitt hem med mig. När hon var gravid med mig. " Sa han och drog av sig det.
Det va av silver med flera olika berlocker på.
"Hon samlade på sig dessa från viktiga händelser i sitt liv." Sa han och log svagt.
"Ta det, det passar nog dig bättre. " Sa han och la det i Willows knä.
"Om du lovar att alltid bära det, det gav min mor tur kanske kommer det ge dig tur också." Sa han och log svagt mot henne.

Hon ladetillbaka armbandet och tog försiktigt emot halsbandet och smekte berlockerna innan hon satte åpå sig det och såg på honom.
"Men det gav dig tur. Du hittade mig." Hon log och smekte en av berlockerna och log.
"Du får berätta alla historier för mig det skulle vara en ära att höra dem." Hon log och sedan såg hon ut på vägen.
"Ni bor verkligen långt bort från stan."

" Sant. Jag hittade dig." Sa han och log brett och slutade sedan le.
"Jag kan försöka. Jag minns inte alla så väl. " Sa han ärligt och nickade sedan.
"Ja det gör vi. Och det går snabbare att ta sig in till stan när man springer än när man åker bil." Sa han allvarligt och flinade lätt och fortsatte åka en bit innan han åkte in och parkerade i närheten av kyrkan så de inte ksulle behöva gå så länge.