prs yehet & kkaebsong

"Dumbledore skulle inte låsa in en elev," påpekar Joshua och kramar om sjuttonåringen. " Tro mig, han kommer att hjälpa dig. Tror du att du är den enda varulven som gått runt i de här korridorerna som elev? Lupin var det, och Dumbledore gjorde sig aldrig av med honom."

Innerst inne, visste Zihao att Joshua troligen hade rätt. Dock resulterade inte det i att hans ångest minskade, eller att rädslan försvann.
"Det är ju faktiskt sant, och jag tvivlar på att jag kommer vara den sista", instämde sjuttonåringen och började slutligen känna sig åtminstone en aning bättre till mods. "Lova att du stannar hos mig dock, för annars kommer det sluta i katastrof." Han var så tacksam över att ha Joshua vid sin sida, mer än den yngre någonsin kunde ana.

Joshua ler instämmande mot sjuttonåringen med en nick.
"Och skulle du ha något emot att hjälpa elever i samma situationer som du?" Frågar han och kramar om Zihao. "Jag kommer stanna hos dig, inte gå någonstans förutom när du vill."

"Du vet att inga av mina råd är speciellt bra", sade Zihao och himlade med ögonen. "Men jag antar att jag skulle det", fortsatte han och lossade på armarna som låg slänga runt Joshuas hals. Han lirkade in sin aningen darrande hand i den andres och tog ett djupt andetag - ett försök till att lugna nerverna. Däremot hade det aldrig direkt hjälpt honom att andas lugnare, men det dämpade i alla fall ångesten en aning.
"Hur kommer vi in? Behöver man inte typ eller lösenord eller något?"

Jo, lösenordet har Joshua helt och hållet glömt bort. Kanske han varit för upptagen med att få Zihao att vilja gå till rektorn, att han inte tänkt på hur de ska komma dit.
"Jag antar att vi står där tillräckligt länge så kanske han tillslut kommer och öppnar?" Försöker sextonåringen på, även om det låter hur löjligt som helst. "Jag tycker faktiskt att dina råd börjar bli bättre."

Vilken utmärkt plan, tänkte Zihao sarkastiskt med en lätt suck.
"Vem vet hur lång tid det kan ta? Han kan ju sitta däruppe i flera dagar om vi har otur", påpekade han pillade nervöst på Joshuas hand. "Tror du han hör oss om vi skriker tillräckligt högt?" undrade han fundersamt, tillbaka till sina gamla, dåliga idéer. Personligen tyckte han definitivt inte hans råd blivit något speciellt bättre, kanske en gnutta - men det var uteslutande sextonåringens förtjänst. Hade de inte funnit varandra som de gjort, hade han troligen fortfarande suttit och försökt balansera frukter på sin stav.

Joshua låter huvudet falla på sniskan medan han ställer sig framför ingången till Dumbledores kontor. Visst har han varit där innan, men det har endast varit för McGonagalls förtjänst, och även om sextonåringen lagt alla lösenord på minnet tvivlar han på att de fortfarande funkar. De ändrar trots allt lösenord varje termin.
"Jag tror inte det behövs," säger han aningen roat, nej när det kommer till rektorn verkar han alltid va koll på vilka som vill få tag på honom. Vilket Joshua är väldigt fascinerad av.
"Jag undrade när jag skulle få höra från er Mr Xie," hör sextonåringen bakom ryggen på dem. "Ska vi ta och samtala lite inne i kontoret istället?"

Rösten fick Zihaos skin att knottra sig och han fann sig snart stå halvt gömd framför Joshua, istället för bakom. Det var nästan komiskt hur mycket gamle Dumbledore skrämde honom, vilket han alltid gjort för den sakens skull.
"Ehm...jo...jag..." stammade han och gjorde en grimas. Många gånger förr hade han bra gärna haft lust att sjunka genom golvet, men nu ville han verkligen sjunka genom golvet. Inte bara metaforiskt, utan han ville sjunka ner till jordens kärna och brinna upp, så generad var han. Kinderna var röda som tomater och läpparna darrade som om sjuttonåringen snart skulle brista ut i gråt igen.

"Kan jag följa med upp?" Frågar Joshua medan han försiktigt kramar om den äldre eleven, försöker vara en liten tröst även om det säkert inte går. Rektorns blick glider mellan de två eleverna med ett litet leende innan han nickar.
"Säkerligen," han säger något som sextonåringen inte kan riktigt uppfatta, antagligen lösenordet, vilket tillåter dem att få upp till kontoret.

Zihao hade aldrig förr befunnit sig inne på rektorns kontor. Det var ett stort, ganska ståtligt rum, fullt med en massa underliga manicker som surrade - för att inte tala om alla de hundratals tavlorna som prydde väggarna. Under några sekunder glömde han bort ångesten och rädslan, hjärnan alldeles för upptagen med att beundra lokalen.
"Har du varit häruppe förut?" frågade sjuttonåringen Joshua och slet blicken från rummet. Ett litet, ytterst litet, leende spred sig på de torra läpparna. Hur ironiskt var det inte att han blivit så upplivad av ett rum. Ett fånigt rum.