The rich man's daughter(PRS)

Hilde väntade på att alla skulle bli klara, nu hade hon skippat två måltider. Men prästen skulle väl snart försvinna hoppades hon.

Lance nickade.
"Jo, det kan vi göra." log han och reste sig upp med hennes hand i sin och hälsade dem adjö innan de gick.

Mona sa adjö hon med innan de gick ut ur salen. Hon kysste Lance kind igen och log. "Ska vi ge oss av direkt?".

Edward åt upp och lutade sig sen tillbaka och sneglade lätt mot Monas far som nu faktiskt såg mot dem.

Hilde såg nervöst ner i sitt knä då Monas far såg emot dem. Mycket hade hänt och det mesta av den förr självständiga Hilde var försvunnen.

Lance nickade.
"Vi tar med oss lite mat från köket så kan vi stanna ute hela dagen." sa han och började gå mot köket.

Edward tryckte hennes hand och såg upp på fadern. "Ja?" undrade han då han stannade upp vid dem. Monas fader harklade sig. "Jag har fått veta, att kvinnan din vill bli döpt...Det går nog att ordna".

Mona nickade och log. "Det blir bra, jag går och tar på mig något bättre till det och fixar två hästar". Hon försvann från honom och på vägen upp mot deras rum så bad hon en tjänare göra iodning hästarna innan hon kom fram och bytte upp till en klänning i grövre tyg och kängor som det gick bra att rida i.

Hilde såg upp med stora oförstående ögon, från fadern till prästen och fadern igen.
"Får jag?" sa hon andlöst men hennes ögon glittrade av lycka, det hade hon aldrig trott.

"Vi möts på borggården." sa Lance och ordnade med mat i köket i en korg samt bytte om till bättre kläder innan han väntade på henne vid hästarna.

Edward log och skrattade lätt till. Han la armen om henne och Monas far skrattade mer. "Ja, om du ska bo här är det ju passande att du är döpt".

Mona kom en stund senare ner till borggården hon med. Stallpojken som höll i hästarna tog hennes hand och hjälpte henne upp på hästen och bugade sen med ett charmerande leende.

"Jo, det är det. Men jag har aldrig fått, inte blivit insläppt." mumlade Hilde och rodnade lätt då de skrattade, det var en känslig fråga för henne.

"Tänk inget Arnold." skrattade Lance till pojken som flinade tillbaka. Lance hoppade upp på hästen och snart begav de sig mot skogen.

Prästen tog nu till orda, han var gammal och en aning skröplig så han darrade lätt på rösten "Alla har rätt att släpas in här mitt barn" sa han bara.

Mona rodnade lätt och red sedan. Hon njöt av vinden i håret och den varma solen. De red en bra stund genom skogen tills Mona stannade upp vid en glänta. "Här blir bra" mumlade hon och tog sig ner.

"Vad som är rätt och vad som sker är två olika saker fader. I byn där jag växte upp var det rätt att kasta sten efter bödelns dotter." sa hon och höjde blicken en aning, såg på prästen som inte verkade så farlig trots allt.

Lance stannade sin häst och hoppade av.
"Det blir bra." sa han och räckte upp en hand för att hjälpa henne ner, han visste hur krångligt det kunde vara med kjolar och allt.

Prästen höjde lite på det ena vita ögonbrynet och ställde sig upp. "Jaså?" Men här är alla välkomna. Kom förbi kyrkan bara när du kan så får vi det ordnat".

Mona tog sig ner med honom och log. Hon tog ner korgen från hästen och bredde ut en filt som fanns med i korgen. Hon log sedan stort mot Lance innan hon la armarna om honom och drog med honom ner på marken.