Narnia

"Det kan ju visa sig på andra sätt, eller hur?", sade Andrew och log. Förhoppningsvis skulle hon lugna ner sig snart, det var i alla fall vad han Will hade sagt. Att de flesta lugnar ner sig efter att ha fått utbrott över sin ilska.
"Inte vad jag vet ännu i alla fall. Men jag kommer ju inte direkt lämna dig i stuga 11, bara för att du inte fått veta vem din förälder är? Nej, jag må vara idiotisk ibland, men inte riktigt så idiotisk", fortsatte han.

"Visa hur? Tänk om jag aldrig blir vald, tänk om jag alltid får vara med dem som aldrig blir valda." Sam var förtvivlad och hon satte sig ner på stranden och blickade ut över vattnet som om det skulle koka med hennes blotta blick på det.
Hans nästa mening nickar hon åt bara, hon hoppades att det skulle bli så, men han skulle sova med dem, med dem som var priviligerade att ha en förälder. "Nej övergiv mig inte." sa hon bedjande och slog ner blicken och höll undan alla ´tårar som brände bakom ögonlocken.

"Jag vet inte. Om man är som till exempel Percy, så kan man ju visa det genom det man ärvt från ens förälder. Men jag tror inte de som inte är valda är värst otrevliga. Och självklart överger jag inte dig", sade Andrew och satte sig bredvid henne. "Jag gillar ju dig, hur skulle jag då kunna överge dig av ingen anledning?", frågade han sedan.

Hon nickar, det han sa var till ringa tröst hon tyckte inte hon hade något speciellt som hon kunde ärft från någon, "Tror jag inte har nått speciellt som jag kan ha ärvt." säger hon med ett snett leende och kramar om honom, "Tack, jag gillar dig med." säger hon och ställer sig sedan upp. "Bäst att vi går tillbaka då så att ingen snor min sovsäck." flinar hon lätt.

Andrew ler och kramar om henne tillbaka. Det kändes nästan som om de var tillbaka i Narnia och allt var okej. Att de mådde bra, inte var magra, så som de var nu och allt det här. Han ställer sig upp samtidigt som henne och flinar.
"Ja nu får du väl min också om du är snabb nog", skämtade han.

"Får väl skynda mig då. Sist en dit är en rutten sill." skrattar hon och tar sats och springer före Andrew mot stugorna och lägret så sanden yr om henne och det röda håret flyger av vinddraget. Hon kommer dit före Andrew, vilket kanske inte är så konstigt, hon hade ändå ett försprång.

Andrew skakar på huvudet. Han skulle ju inte ens till den stugan. Men han sprang efter henne, och inte så konstigt så vann hon.
"Undra om jag kommer bli en rutten sill nu då. Släng helst inte bort mig i så fall", sade han och log. Han ville inte riktigt lämna henne här med folk hon inte kände och gå till folk som han inte visste var hans halvsyskon förrän för ett tag sedan.

"Nej då jag gillar ruttna sillar, fast du luktar iallafall gott." ler hon och kramar lätt om honom god natt. "Vi syns imorgon, ha det så trevligt nu." ler hon och ställer sig på trappan in till hennes stuga som hon hörde en massa skrik och skrän från, tydligen försökte alla sova eller något liknande, vad visste hon inte.

"Vad bra då", sade han och kramade om henne återigen. "Detsamma. Om det nu går med alla de därinne", sade han sedan och log innan han vinkade lätt och gick bort. Förbi stuga 9 och sedan gick han in i den sjunde stugan, som nästan lyste i guld i de sista solstrålarna för dagen. För på utsidan såg den verkligen ut att vara gjord av endast guld, men därinne var det något helt annat. Träväggar och trägolv. En staty av Apollon på vad Andrew antog som hans vagn han tog upp solen med på morgnarna. De som suttit och pratat på de olika metallsängarna, metallen såg inte värst förvånande ut som guld, lyfte på huvudet och såg på honom då han kom in i stugan. Här inne var det betydligt lugnare än vad det säkert var i stuga 11.

Sam kommer in i stugan inte för att knappt någon märker henne två killlar tydligen mycket kul med deras tomma sovsäckar. Sam som inte alls är på humör rycker den ena från en av dem, en mycket lång kille med brunt hår och blå ögon. "Har du kul eller? Jag ska sova i den där så suttsa inte ner den med din vidrighet." hon knuffar ner honom surt på hans säng, tydligen hade han en gud pappa i Hermes. "Sam" hon vänder sig tvärt och ser den blonda killen stå öga mot öga med henne, "Vadå det var han, han som tog min sovsäck." morrar hon och killen som hon knuffat bara flinar, "Travis heter han och hans bror är Connor, de gillar att skämta." sa han och Sams ögon flammar, "De ger de inte rätt att göra det, så det så." sa hon och knuffar sig förbi honom till ett ledigt hörn där hon önskar hon kunde slippa dem alla. Den blonde killen hette visst Luke, vilket hon hörde dem sa nu.