(PM)Jag hatar din blotta existens

Jag kan aldrig sluta förvånas för hur bra du skriver O•O

Jättebra!

verkligen jättebra!!!

Igår lyckades jag aldrig få meddelandet att visas i tråden, men jag försöker idag igen...
------------------------------------------
Jess
”Våren verkar komma tidigt i år” hör Jess professor Fontaine säga till en av de andra lärarna. Jess vet inte vilken eftersom dörren till lärarrummet bara har en liten springa öppen, och hon stannar inte för att höra vem det är som svarar.
Jess’ nya vårskor klickar svagt mot stengolvet när hon skyndar fram längs den långa korridoren. Solen lyset in genom de alltid lika rena fönstren och solens strålar får Jess’ hår att glänsa.
Det är tidigt i februari, och Jess har en av sina fruktade halvtimmeslånga raster. Nere på marken utanför fönstret leker förstaårseleverna något som ser ut som tafatt, men Jess är inte helt säker. Hur ska hon kunna veta när hon aldrig har lekt leken själv?
Jess stannar till vid fönstret och lutar sig mot den smått skrovliga stenen. Korridoren är helt tyst eftersom alla har tagit sin tillflykt ut i solskenet, och när Jess sluter ögonen kan hon nästan se sig själv där ute bland barnen. Inte för att det är möjligt, det är som om alla vet om vilket monster Jess är och även de mindre barnen undviker henne. Jess trycker en lång nagel mot den kalla stenen och ser hur den viker sig. Tänk om det äntligen har börjat synas utåt hur grotesk och monstruös Jess egentligen är? Jess vet inte om hon ska känna sig ledsen eller glad för det.

”Nej men ser man på”, hörs en välbekant röst och Jess stelnar skräckslaget till.
”Det är freaket, trodde faktiskt inte att jag skulle hitta dig här. Har inte du fullt upp med dina skumma brygder?” Frågar Elise elakt och Jess biter sig hårt i kinden för att behålla ett så neutralt ansiktsuttryck som möjligt.
”Jag lovar att hon bara väntar på att hälla ner något skumt i våra bägare!” utbrister Nadine och solen får hennes målade läppar att blänka till.
”Synd för henne då, jag rör aldrig varken min mat eller min bägare när hon är i närheten. Jag mår fan så illa att jag inte kan få i mig något när hon kommer nära!”
”Du har helt rätt”, instämmer Nadine. ”Men vet du något annat som äcklar mig med henne? Att hon går runt och slänger med sitt ’vackra’ och ’glänsande’ hår som om hon vore så jävla mycket bättre än alla oss andra!”
”Mhm. Men då kanske det är dags att en gång för alla visa henne att hon inte är det?” föreslår Elise och trots att Jess står med ryggen vänd mot dem hör hon att Elise ler.
I ögonvrån ser Jess att Nadine rotar i sin väska efter något. ”Nu har du väldigt tur Catterholt”, säger Nadine och uttalar det sista ordet som om det vore en förbannelse. ”Vi har precis haft en extrainsatt lektion i Brygder och Botanik, med betoning på botanik.”
”Vi snittade blommor”, säger Elise glatt och Jess rycker till. Nu vet hon vad de tänker göra, och det bådar verkligen inte gott! Jess försöker springa iväg, men väger spärras av en liten dolk som pressas lätt mot Jess’ strupe.
”Stå still och var en snäll flicka nu, annars kanske jag slinter”, säger Nadine med ett elakt leende.
”Snäll? Tror du att hon kan vara snäll?” frågar Elise förvånat. ”Och förresten så är hon ingen flicka, hon är ett missbildat freak.”
”Åh, du har självklart rätt kära Elise!” utbrister Nadine älskvärt. ”Hur kunde jag glömma det?”
Jess känner hur hennes hår lyfts upp och kniper ihop ögonen. När som helst skulle dolken skära genom Jess’ silverblonda hår, och Jess tvivlar på att Nadine kommer lämna något annat än fjun kvar. Om ens det. En snyftning slipper ur Jess’ torra strupe och hon känner hur den första hårslingan kittlar hennes vänstra kind när den faller ner mot golvet.
”Vad i helvete håller ni på med?” hörs en, för Jess, röst som är ljuvare än den sötaste honung och vackrare än den vackraste sommaräng i full blom. Jess’ ögon gör ont när hon försöker få en glimt av Didier, men den enda hon ser är Bijou. Var Jean också här?!
”Det ska du skita i Perse”, säger Nadine fräckt och slänger med sitt blonderade hår.
”Nej tack”, säger Didier kort.
”Vet du inte att det kan vara farligt för små oskyldiga flickor att vifta med knivar? Den kan skada någon”, säger Jean med ett snett leende. ”Men det så klart, du kanske inte är så oskyldig när allt kommer omkring?”
”Du kan hålla käften jävla blandras!” nästan skriker Nadine och Jess ser hur Nadine böjer handen med kniven bakåt och far framåt med handen igen. När Nadine sänker handen är kniven inte kvar.
Det går så snabbt att Jess knappt hinner med att reagera, men någon som både hinner och reagerar är Jean som snabbt flyttar tyngdpunkten från höger till vänster ben och lutar sig en aning mot Didier. Bara någon sekund senare slår dolken i stenväggen bakom Jean och faller med ett högt klirrande ner till marken.
”Jag sa ju att det kunde vara farligt”, säger Jean leende. Jess önskar att hon kunde slå ut hans blänkande vita tänder och göra ett halsband av dem. Må så vara att han nyss hade hjälpt henne, fast nej förresten, det är inte Jean som har hjälpt Jess. Det är Didier.
”Fin kniv det här”, säger Didier till synes oberörd och granskar kniven som han har tagit upp från marken. ”Vill du ha kvar den eller kan jag få den?”
”Kom Elise, vi drar. Vi kommer säkert bli förgiftade om vi tillbringar någon längre tid med de här freaken”, säger Nadine och går fram till Didier för att ta tillbaka sin kniv från honom. ”Jag tänker inte ge bort kniven, och särskilt inte till di… Aj! Vad i helvete håller du på med?!” skriker Nadine och Jess ser att det rinner blod från hennes hand.
”Hoppsan, jag slant”, säger Didier sorglöst och lägger kniven i hennes, numera, öppna hand.
”Ni är fan störda, allihop!” utbrister Elise och hennes underläpp darrar svagt. ”Kom Nadine! Vi går till sjukhussalen!” och med de orden skyndar båda Nadine och Elise iväg till ljudet av klapprande klackskor och kvävda snyftningar.

JätteBra! Meeer!

Som man bäddar får ,man ligga, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, det är bättre att gråta av glädje än att glädjas åt att andra gråter och så vidare.

*Insett den mest använda ömkningen i hela tråden här*

Jättebra!

Gud vad jag blev glad när jag kommit hem från en jobbig dag och ser ett nytt kapitel. Du är lixom bäst =)

Åh! ÄNTLIGEN!

Awsome

Herre gud! Det är ju helt underbart. ♥
Och det var ju helt fantastiskt, när Jean och Didier dök upp, att de vågar.
Som sagt helt underbart. ♥

Funderar på att även lägga till två ord, men det blir så enformigt med samma hela tiden.