Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Overklighetskänslor, tvivel på verkligheten.
 Jag vet inte riktigt vad som är verklighet och inte, eftersom jag inte kan lita på optimism längre. Om någon säger att jag t.ex är en klok människa, tror inte jag på det. Jag kan inte ens lita på mig själv. Jag ser bara mig själv som en stor plåga, som terroriserar andras vardag. Jag kan knappt göra någonting utan att jag känner en stark, psykisk smärta och ångest för att alls synas eller höras. Personlighetskris. Det är som att jag knappt vet vem jag själv är. Inombords är jag rädd för att prata, med skräcken för att prata för mycket, vilket jag gör hela tiden (tror jag). Jag är medveten om det, men gör det ändå och får stark ångest efteråt. Jag vill knappt synas, eller höras egentligen men jag drar mig till de som jag tror är vänner till mig. Jag är inte säker om de tycker att jag är en god människa, eller om de agerar efter allmänt sunt förnuft för att inte göra mig mer trasig. Jag har vuxit under konstiga situationer som jag har ställts inför redan som liten. Jag har aldrig riktigt förstått vad mitt liv går ut på, och jag känner knappt min familj. Signs of suicidal tendencies. Allting som jag brukade brinna för försvinner bara från intresset. Allting som varit betydelsefullt bara glider av. Det känns som om jag bara sitter här som ett tomt skal, och förstår knappt någonting av det som händer med mig och i min omgivning. Jag var inte vad jag har för identitet. Jag vet inte vem jag är inombords. Jag vet inte vad jag lever för. Jag vet inte vad jag har för särskilda talanger eller om någon överhuvudtaget bryr sig om mig på riktigt. Det känns inte så. Så många frågor susar i mitt huvud... Är jag man eller kvinna? Jag känner mig inte som en kvinna... Är jag en plåga? Det känns som om jag bara bidrar med problem. Ljuger jag för mig själv när jag känner mig lycklig? Det kanske bara är en försvarsmekanism för att lura hjärnan att man har möjligheter? Ljuger jag för mig själv när jag försöker i skolan? Samma sak där. Är det någon som behöver mig? Jag tvivlar på det. Spoiler: Tryck här för att visa! 16 jan, 2013 18:39 |
|
MissBellatrix
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Overklighetskänslor, tvivel på verkligheten. Jag vet inte riktigt vad som är verklighet och inte, eftersom jag inte kan lita på optimism längre. Om någon säger att jag t.ex är en klok människa, tror inte jag på det. Jag kan inte ens lita på mig själv. Jag ser bara mig själv som en stor plåga, som terroriserar andras vardag. Jag kan knappt göra någonting utan att jag känner en stark, psykisk smärta och ångest för att alls synas eller höras. Personlighetskris. Det är som att jag knappt vet vem jag själv är. Inombords är jag rädd för att prata, med skräcken för att prata för mycket, vilket jag gör hela tiden (tror jag). Jag är medveten om det, men gör det ändå och får stark ångest efteråt. Jag vill knappt synas, eller höras egentligen men jag drar mig till de som jag tror är vänner till mig. Jag är inte säker om de tycker att jag är en god människa, eller om de agerar efter allmänt sunt förnuft för att inte göra mig mer trasig. Jag har vuxit under konstiga situationer som jag har ställts inför redan som liten. Jag har aldrig riktigt förstått vad mitt liv går ut på, och jag känner knappt min familj. Signs of suicidal tendencies. Allting som jag brukade brinna för försvinner bara från intresset. Allting som varit betydelsefullt bara glider av. Det känns som om jag bara sitter här som ett tomt skal, och förstår knappt någonting av det som händer med mig och i min omgivning. Jag var inte vad jag har för identitet. Jag vet inte vem jag är inombords. Jag vet inte vad jag lever för. Jag vet inte vad jag har för särskilda talanger eller om någon överhuvudtaget bryr sig om mig på riktigt. Det känns inte så. Så många frågor susar i mitt huvud... Är jag man eller kvinna? Jag känner mig inte som en kvinna... Är jag en plåga? Det känns som om jag bara bidrar med problem. Ljuger jag för mig själv när jag känner mig lycklig? Det kanske bara är en försvarsmekanism för att lura hjärnan att man har möjligheter? Ljuger jag för mig själv när jag försöker i skolan? Samma sak där. Är det någon som behöver mig? Jag tvivlar på det. Spoiler: Tryck här för att visa! Såklart nån bryr sig om dig! Det finns rätt så många som tror att ingen bryr sig om dem och de vill helt enkelt dö, Fast det är alltid nån, som faktiskt bryr sig. Förut hade jag samma problem, fast jag gjorde det här: varje morgon innan jag gick upp tänkte jag, om jag stängde ögonen nu och aldrig vaknade, vilka skulle bry sig? Jag tänkte först, ingen. Men sen tänkte jag, mamma och pappa skulle bry sig, mina vänner och släkt skulle bry sig. Först trodde jag inte att det var sant, fast morgon efter morgon tänkte jag det här, och så småningom, så troddr jag på det, och jag förstod, hur viktig jag var för dessa människor. Och det gjorde mig lycklig. Jag vet inte om det kmr att fungera för dig, fast om du vill kan du skicka en uggla, jag svarar så gärna.  Kram ♥ Hey there. You come here often? 16 jan, 2013 20:49 |
|
Borttagen
|
Jag skärde mig i benet igen med en glassbit. Det slutade aldrig blödda. Jag fick panik över att det skulle synas och låste in mig på toan och gick inte ut fören det slutat blödde. Och under de skräckfyllde minuterna slog det mig vem jag är, och vad livet har för menig. JAg var lycklig för stunden. Men sen kom jag ut och insåg att jag var ensam. Ingen skulle någonsin få veta hur jag kännt.
16 jan, 2013 20:55 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Åh fina du ♥ Jag vet att det är svårt att sluta skära sig, men snälla, försök. Plz?Jag skärde mig i benet igen med en glassbit. Det slutade aldrig blödda. Jag fick panik över att det skulle synas och låste in mig på toan och gick inte ut fören det slutat blödde. Och under de skräckfyllde minuterna slog det mig vem jag är, och vad livet har för menig. JAg var lycklig för stunden. Men sen kom jag ut och insåg att jag var ensam. Ingen skulle någonsin få veta hur jag kännt. Då typ blir jag glad och så ♥ Du får gärna skicka en uggla eller så, när du vill, alla tider på dygnet, så svarar jag när jag kan c: 16 jan, 2013 20:57 |
|
MissBellatrix
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Jag skärde mig i benet igen med en glassbit. Det slutade aldrig blödda. Jag fick panik över att det skulle synas och låste in mig på toan och gick inte ut fören det slutat blödde. Och under de skräckfyllde minuterna slog det mig vem jag är, och vad livet har för menig. JAg var lycklig för stunden. Men sen kom jag ut och insåg att jag var ensam. Ingen skulle någonsin få veta hur jag kännt. Jag förstår dig helt 100! Du är inte ensamt! Många tror att mugglis bara är en webbsida, det är inte sant! Vi är alla som en stor familj, och vi sköter om varandra! Snälla Elma, sluta skada dig själv! Du är värd så mkt, fast du måste bara inse hur mkt! Vi bryr oss om dig, vi, nu pratar jag om vår mugglis familj, och Hi ber dig att sluta! Snälla! Om du knr för att prata kan du uggla mig, Kram ♥ Hey there. You come here often? 16 jan, 2013 21:01 |
|
Ginny00
Elev 
|
I wonder if anyone ever looks at me and thinks "wow, i wish i looked like her."
Fast nä. Helt jävla omöjligt. 16 jan, 2013 21:03 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Ginny00: I wonder if anyone ever looks at me and thinks "wow, i wish i looked like her." Fast nä. Helt jävla omöjligt. Klart att det finns! Jag tycker att du är jättegullig. Har själv fått höra att jag är skitful många gånger, och av andra tvärtom så vem har luft att tala om för mig hur jag ser ut? Ingen enligt mig. Är så trött på utseende och ändå sitter jag och puttar på det där jäkla sminket varje dag för att det får mig att känna mig bekvämare. Önskar att jag inte brydde mig. Min kompis har precis skaffat silikon (hon blev retat under väldigt lång tid för sina bröst), mår hon bättre av det så är jag glad för hennes skull. Jag förändrar ju mitt utseende själv, fast på en helt annan, billigare, nivå. Men jag blir lite ledsen över att det gick så långt - att hon inte tyckte att hon dög som hon var under så lång tid bara för att andra printat in det i hennes hjärna typ. Nu svävade jag iväg en massa men men 16 jan, 2013 22:26 |
|
ChoChang
Elev 
|
Jag är utstött från mina kompisar. Utfryst. Ungefär. Jättejobbigt! Man får inte reda på om vi ska göra något, t.ex. Bowla eller så. Dom lyssnar inte på en när man pratar. Dom bestämmer över mig, eller ja, försöker bestämma över mig. Det är sjukt jobbigt! tänk att ingen lyssnar på dig, du lämnas ensam, men när du väl får vara med ska de bestämma över en och sånt. Jag orkar fan inte med livet. Ingen förstår. Jag vill byta klass, men då kommer alla tro att det är för att kg är kär i en i den klassen, som några vet och så. Det är också hemskt att vara dö kär utan att veta om ens kärlek är besvarad...
Det är en dag imorgon också... 16 jan, 2013 23:01 |
|
EmahS
Elev 
|
7 Juni tar min kusin examen, och min moster säger att jag verkligen måste ta ledigt från jobbet för att åka dit nu när hon hyrt lokal och allt.
Dream on! Aldrig att jag lägger en semesterdag på en person som inte ens gillar mig. Hon skulle inte ens ta ledigt om jag så skulle gifta mig. De senaste kalasen hemma hos oss har hon antingen inte kunnat, eller kommit på de på fredagar/lördagar, druckit lite alcohol för att sticka tidigt för att dra på fest med vänner. Hade de inte varit för våra mammor kan jag säga att jag aldrig hade pratat med henne igen, och kommer aldrig hitta till det vi hade förr. Inte förrän jag får ett hjärtligt förlåt, och att hon vill att vi ska träffas.  
17 jan, 2013 08:32 |
|
Borttagen
|
Jag undrar varför alltid jag får skulden för allra löjligaste sak hemma.
Visserligen kan man se det som löjligt av mig att jag ödslar tid att störa mig på det, men hör man samma saker, gång på gång blir man djävulskt irriterad tillslut. T.ex så har min mamma köpt en Samsung Galazy S3, som hon ville koppla till någon typ av pektelefon. Då sa hon att det är mitt fel att hennes Samsung för stunden bara hittade min Nokia. Då sitter två vuxna människor och ger mig hatiska blickar/skäller ut mig för någonting de inte förstår själva. De säger att det har förstört deras telefoner, och dess funktioner, men även vårt internet för att det går segt ibland. Vad tusan!? Vårt internet har varit segt i perioder, långt innan jag ens skaffade min Nokia. Så är det ju för alla ibland, och så kommer det alltid vara.  Det är som om jag är guden som styr över IT i världen, eller något. Det så otroligt korkat. Sedan kommer min mamma in och säger att: "Nu funkar det, men det var ändå ditt fel." Hur f*n kan jag påverka hur deras telefoner fungerar!? Är det någonting annat galet med deras telefoner, är det också mitt fel fast jag inte ens har rört i dem, bokstavligt talat! Detsamma gäller TV:n om det blir något sändningsfel.  17 jan, 2013 11:44 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen