Flowers in the dark [PRS]

En väldigt underlig fillur. Jo, det är nog så många skulle beskriva lilla Hayley. Nu har hon ingen aning om vad hon gjort som varit underligt den här gången.. var det att hon sagt att hon gillar när den äldre är galen på henne? Det kan nog tyckas vara underligt. Men hon själv tycker inte det är så konstigt alls faktiskt. Kanske hon gillar när han är galen på henne för att hon nästintill avgudar hans uppmärksamhet, även om det kanske inte är den mest positiva uppmärksamheten.
”Jo, jag har vetat det ett tag nu,” instämmer hon med ett litet skratt. Hon har nog varit sådär underlig sedan ung ålder. Vad det är som åstadkommit detta vet hon inte, men hon är underlig iallafall, det är något de kan vara säkra på. Det där skrattet glider bort när den andre får ut sig ett kvidande litet läte. Hon är snabb med att hjälpa honom. Det kan inte vara lätt att försöka hasa sig upp sådär när man förlorat ett ben. Helvete, en stund hade hon kunnat förtränga det. Oturligt nog kommer nog inte Yaosu kunna göra det på ett bra tag. Skuldkänslorna bubblar upp igen och ett set med nya tårar börjar trycka mot ögonen. Lyckligtvis håller hon dem inne den här gången, som de redan påstått vill hon inte göra pojkvännen olycklig, vilket alltså betyder att hon inte ska gråta. Hayley stryker fingrarna över sina egna våta kinder, försöker få bort dem.
”Okej, okej.. jag ska sluta gråta,” mumlandes envisar hon med att få bort tårarna, och tvingar sig själv att hålla de nya tårarna inne. När hon lyckats få bort dem lägger hon fokuset återigen på Yaosu, och hjälper honom att hålla sin kropp uppe. Nu är inte hennes egna balans särskilt bra alls, men den har blivit betydligt bättre än hans. Fingrarna glider gång på gång över den tjocka pälsen, som att hon behöver övertyga sig själv om att tjugotvååringen faktiskt är okej. Eller ja, att han är vid liv och inte i ett akut tillstånd. Okej är han då inte. Medan hon håller upp honom drar hon försiktigt in den äldre i en kram. Hon vill aldrig släppa honom. Att släppa honom är läskigt, hon vet inte vad hon ska ta sig till då.
”Det är väl klart att jag hjälper dig. Vill du att vi ska ge det ett försök nu, eller när du satt på dig halsbandet?” Hayley själv har ingen aning om vad som skulle vara bäst, kanske skiftningen skulle göra för ont, kanske det skulle underlätta. Hon vet verkligen inte, det är nog bara Yaosu som kan avgöra det, trots att det är ett väldigt svårt val för honom också. Han har liksom inte varit med om något liknande innan. Ingen av dem har det.

Underlig fillur i Hayleys fall kunde ju översättas till en komplimang av något underligt slag. Och inte bara det, utan ibland förundrades verkligen Yaosu över hur hennes tankegångar fungerade. På riktigt, han kunde bli sådär knasigt förundrad av dem ibland, nästintill imponerad. Ibland önskade han ser han också kunde fungera på samma sätt, att han inte behövde haka upp sig på minsta lilla grej och istället kunna vara lite mer fri. Visst insåg han att den yngre flickan inte var hans egen motsats eller så, men hon var definitivt inte lika spänd och nervös som tjugotvååringen. Hur han kommit in på det här tankespåret hade han inte den blekaste om, men men. Hjärnan verkade inte riktigt kunna fokusera tankarna på något effektivt sätt så de var överallt och ingenstans på samma gång.
Det är bara positivt att du inser det själv, på så sätt slipper jag argumentera för det, svarade den äldre och vågade sig på att sluta ögonlocken. Kanske det var lite fel tillfälle att sitta och njuta av hur behagligt det kändes att vara i hennes armar, däremot gjorde han det i alla fall. Ingen kunde ens säga någonting om det, inte efter de tre hemska dagarna som passerat. Nej, det var faktiskt helt okej att uppskatta alla små trevliga stunder från och med där och då. Helt okej.
Men nu gråter du ju igen, påpekade Yaosu och slog upp ögonlocken, bara förnyat hasa sig tillbaka en gnutta så att han kunde möta Hayleys blick. De där kristallblå ögonen slutade aldrig förundra honom, precis som resten av henne. Varje gång kom som en smärre chock, mer eller mindre. Fan, han lät verkligen löjlig men det gjorde det inte mindre sant. Och för att vara helt ärlig, hans trademark var ju typ att vara en smula klyschig och lite fjantig.
Ska jag vara ärlig? Det finns bara ett scenario där jag tar på mig halsbandet ikväll, och det är om du ber mig göra det. Tjugotvååringen och försökte hålla balansen, nu när han stod och vinglade på sina tre stackars ben. Det hade liksom varit svårt nog med fyra, tre var en riktig utmaning. På den positiva fronten gjorde det dock inte lika ont längre, inte nu när han börjat röra sig igen. När han vaknade igen på morgonen skulle det nog värka så in i helvete, men det var en tanke han inte hade lust att fundera vidare på. Morgondagen var morgondagen, inte idag eller ikväll.
Och vem vet när Zihao lyckas hitta det..så..helst av allt skulle jag nog vilja gå och lägga mig i din säng och somna på stört, erkände Yaosu fortsättningsvis och lyckades slutligen bli lite mer stabil. Okej, det här skulle gå bra. Kanske långsamt, däremot skulle han helt klart klara färden från en byggnad till den andra. Hopades han. Yikes.