prs yehet & kkaebsong

"Zihao.." Viskar Joshua uppgivet och ser bedjande på den äldre. "Du märkte att det var fel innan du gjorde det," försöker han sig på och drar händerna nervöst över varandra. Förstrött tar han tag i Zihaos hand och drar honom med sig. "Det är dags att du håller din del av löftet och pratar med professor Dumbledore."

Snyftandes, lät Zihao sig själv dras med av Joshua.
”Men tänk när jag inte gör det? När jag inte inser att jag gör fel?” Mumlade han och hickade till, klängde sig fast vid den andres arm. När de rörde sig vidare upp för trapporna, mot Dumbledores kontor, fick han dock världens lust att släppa taget om den yngre och fly sin kos.

”Var i helvete har du varit?” Utbrast Jayden som skuttade ner för trapporna med en massa böcker i famnen. ”Du bara stack igår, madam Pomfrey är rasande...” fortsatte han innan han tvärt stannade till när han slutligen insåg hur bedrövade paret såg ut. ”Vad har hänt med er två egentligen? Ni ser ju nästintill självmordsbenägna ut.”

Joshua biter sig i kinden, ja, vad händer då?
"Jag tror inte du kommer göra det," försäkrar sextonåringen med ett litet leende. Dock försvinner det tvärt när de blir avbrutna av Zihaos vän. Blicken faller tyst ner i golvet innan han höjer den till sjuttonåringens ansikte. "Ska jag gå? Så kan ni vara själva?"

Zihao gömde huvudet i Joshuas axel och skakade på huvudet.
”Nej, jag vill inte att du ska gå”, mumlade han och greppet om gryffindorelevens arm hårdnade. Han kunde nätt och jämt se Jayden, som stod lite längre upp i trappan och såg ytterst förvirrad ut.
”Jag tror att jag tänker gå”, sade den andre sjuttonåringen och pekade ner mot entréhallen. När han passerade de andra två, lade han en hand på Joshuas axel och såg honom rätt i ögonen.
”Vi vet vad det är för fel på honom”, sade han tyst innan han fortsatte ner för trapporna.

Det tar en stund för sextonåringen att få in vad den andre sjuttonåringen säger, vilket leder till en enorm lättnad.
"Kom igen Zihao, vi får till rektorn, jag följer ju med," försäkrar Joshua och kramar den äldres arm hårt tillbaka. "Annars får du gå själv någon annan gång.."

”Tänk om de relegerar mig”, gnällde Zihao när de började röra sig framåt igen. ”Det är inte precis som om jag är speciellt oskyldig heller...” lade sorgset till. Bra jobbat, nu hade han dragit upp det minnet igen. Minnet som han för inte så länge sedan lyckats förtränga. Till råga på allt så var han nästan hundra procent säker på att Jayden precis talat om för Joshua att de listat ut allting. Varför skulle de inte ha gjort det, vad hade han förväntat sig? De var alldeles för smarta för deras eget bästa när allt kom omkring.

"Dumbledore skulle aldrig göra något så trångsynt!" Protesterar Joshua tvärt och börjar röra sig mot rektorns kontor med Zihao hängandes efter sig. "Och om han gör det, vilket inte kommer hända tro mig, så tänker jag rapportera till ministeriet." Predikar sextonåringen.

Zihao darrade på underläppen och skakade på huvudet.
”Du förstår inte”, viskade han och tårarna började ännu en gång slingra sig nerför de redan våta kinderna. ”Joshua, jag dödade någon. Och vet du vad jag gjorde? Höll käften och grävde ner henne i ett hål någonstans ute i skogen. För att vara helt ärlig skulle jag inte bli speciellt förvånad om jag hamnar i Azkaban förr eller senare.” Om det redan hänt en gång, vem visste då hur många fler det skulle kunna bli?

Joshua stannar upp i sina steg, herregud.
"Nej.. Det visste jag inte," viskar han och biter ihop förstrött. Vad ska han svara på detta? Han låter sin hand glida upp mot Zihaos kind och stryker försiktigt tummen över den. "Vill du veta vad jag tror? Dumbledore kommer ta din ångest till mådo. Kanske det bara är vad jag vill tro, men skulle det inte kännas som en befrielse?"

”Jo, det är klart att det skulle”, medgav Zihao motvilligt och slängde armarna om Joshuas hals. ”Men vad händer om de låser in mig och låter mig ruttna i en cell? Då skulle jag aldrig få se dig igen”, viskade han och kände paniken växa. Det lät visserligen riktigt, riktigt fånigt, men han kunde inte hjälpa det. Att aldrig få se sextonåringen igen kändes på något sätt värre än att bli lämnad åt dementorerna.