wolfy & rollspelare prs

Då mobilskärmen lös upp och han läste Cleos namn blev han så ivrig och till sig på samma gång, så han fumlade med mobilen en stund och tappade den nästan i golvet innan han äntligen lyckades svara.
”Cleo!” utbrast han och satt tyst för ett par sekunder då han inte visste hur han skulle börja, ”snälla hjärtat, förlåt, jag var dum som lät dig gå. Är du hemma redan? Är allt bra? Du förstår väl att jag aldrig skulle försöka tvinga dig till något eller skada dig på något sätt.” Han hasplade ur sig en hel dös med ursäkter som han menade med hela sitt hjärta, gjorde bara korta pauser för att hämta andan.

Cleo fnittrade till och torkade bort tårarna som äntligen hade slutat rinna. Hon skakade lite på huvudet, det skulle inte vara han som bad om ursäkt.
"Jag tänkte åka till dig, Jordan sa att det var närmre till dig. Jag känner mig så hemsk som trodde så om dig. Snälla förlåt mig." sade hon och bet sig på läppen. Hon började fatta hur fäst hon var vid honom, hon var verkligen mer kär än vad hon hade trott.

”Jag vi-,” började han men kom av sig när hon bad om ursäkt. Hon bad om ursäkt. För vad då? Jonathan förstod ingenting. Det var ju inte hon som klantat till sig utan han, han borde ha varit mer försiktig och inte göra saker utan att tänka sig för en extra gång. Allt kom säkert som en överraskning för henne och han förstod ju precis varför hon reagerat som hon gjort.
”Du har ingenting att be om ursäkt för!” utbrast han hektiskt, påminde sig sekunden senare att lugna ner sig lite, ”din reaktion var helt naturlig men jag är glad om du inte tror så om mig.”

Cleo log svagt och slöt ögonen i några sekunder. Hon önskade att hon var med honom så att hon kunde hålla om honom.
”Jag är så galet kär i dig, Jonathan.” Sade hon tyst och bet sig på läppen. Hon log nöjt då hon såg hans hus en liten bit längre fram. ”Vi är framme nu. Vart är du nu?”

Jonathan vände sig mot Andrei, bad honom köra hem till Ivashkovs istället eftersom Cleo nu tydligen befann sig där.
”Ungefär tio minuter ifrån, känn dig som hemma.” Han önskade att han kunde teleportera sig eller att de åtminstone skulle kunna komma snabbare fram, men han kände sig ändå lite lugnare till mods nu när hon inte längre verkade så upprörd på honom.

Cleo fnittrade till och rynkade på pannan. Hon tänkte vänta på honom i bilen.
”Jag tänker inte gå in!” Sade hon och bet sig på läppen. Hon kunde inte låta bli att sakna honom. Det värsta hon visste var att bråka med folk och gräl med Jonathan var tio gånger värre.

Han la ifrån sig mobilen efter att ha avslutat samtalet och trummade med handflatorna mot sina lår, såg i ögonvrån på Andrei som inte verkade särskilt irriterad över hans otåliga beteende. Allt skulle de stackars beskyddarna behöva stå ut med de också.

”Du ser lite gladare ut,” påpekade Jordan och stannade motorn, öppnade sedan dörren för att andas in lite frisk luft. Han hoppades verkligen att ungdomarna fick saker och ting utredda så de inte bråkade, speciellt inte om något som kunde lösas genom att vara mer öppna med varandra.

Cleo tittade på Jordan och la ner sin mobil och bet sig på läppen. Hon nickade lite och berättade kortfattat att han hade tänkt åka till henne istället och att de både ångrade sig.
”Men tror du att typ resten av... er kommer vara okej med mig?” Frågade hon osäkert.

Andrei flinade smått och gasade lite, han hade ju hört samtalet lite smått och fattat att hon väntade på honom utanför Ivashkovs hus.

Jordan hummade förstående då hon kortfattat berättade om samtalet. Det var ju bra att det inte tagit mer än en halvtimme för dem att mer eller mindre vara överens igen.
”Nej,” svarade han ärligt, ”alla kommer inte vara förstående men det är okej. Det är ännu större orsak för er att visa dem att deras fördomar är fel.”

"Är deras fördomar fel då? Vad har dom för fördomar?" frågade Cleo och kollade intresserat på Jordan. Hon ville veta så mycket som möjligt om Jonathans värld. Hon kliade sig på kinden och slängde en blick över axeln lite då och då för att kolla ifall Jonathan hade kommit fram ännu.