D.A:s rollspel

Nu började allt spåra ur totalt...
Hermione och Miu som sprang in i skogen och alla andra som hade blivit drabbade av kriget......
Jag ville bara bort, bort från allt. Men jag ville ta med mina vänner som jag älskade så mycket. Men hur skulle vi klara det här.

"Hermione!" skrek jag ytterligare en gång.
"Detta är mitt fel.." sa jag tyst.

(Ehh är det för sent att hoppa in..........)

(om inte.....)




Mall:

Namn: Healy Hyuanasaki
Utseende:

Persomlighet: Snäll, väldigt tyst, mystisk, gåtfull, ordentlig, lugn, allvarlig, omtänksam (för det mesta), a bit kind of special....
Ålder: 15
Familj: Bor ensam med sin mamma i ett hus i utkanten av London
Elevhem: Ravenclaw
Favorit formel: Expecto Patronum (Ja, hon kan den!)
Husdjur: En svart katt som heter Hana
Patronus: En Uggla
Övrigt: Healy är väldigt ordentlig och väääldigt duktig i skolan, hon är också enormt duktig på att att sjunga, spela piano och fiol men hon är väldigt blyg. Hon vågar knappt prata alls.
Healy är också väldigt mystisk, det verkar liksom som att hon bär på en stor, mörk hemlighet.

Det är helt ok, Kallamina!

Tack ♥

(Ska läsa igenom hela rollet också...)

Jag går till Hermione och kramar om henne.
-Jag överger dig aldrig, viskar jag i hennes öra. Har bara inte sett min kära storasyster på ett år. DU känner henne också, du, jag, willow och draco lekte ju på alla kalas. minns?

"vi kanske borde vända om? hon kanske redan är tillbaka. och är hon inte det så får vi väl be dem andra om hjälp också." sa jag till Joe.

- Du för står inte, mumlar jag till Luna och sliter mig loss från hennes omfamning och går längre in i skogen.

Nu blir faktiskt rädd. Hermione, Luna och Miu är inne i skogen, och har inte kommit tillbaks än. Jag menar, liksom man vet ju vad som finns där...
aaaaaaaaAAAAA
Det hörs ett skri inifrån skogen...

~Healy~

Jag går ensam vid sjöns strand. Det är ganska mörkt nu men det struntar jag i.
När jag måste ta en paus från mina studier går jag altid ut till sjön. Jag har på mig min Ravenclaw uniform men ingen matell eller kappa. Det är en gaska kall kväll.
Jag har altid varit lite utav en ensam varg, tyst och ensam. Jag gillar det, men ibland kan ensamheten bli för mycket.
Jag försöker att inte tänka på mig själv som ensam, mer som en självständig person.
Men innerst inne vet jag så väl att jag är ensam. Jag har inga vänner, ingen pratar någonsin med mig, jag är som en osynlig själ som svävar runt på Hogwarts.
Jag hörde några killar prata om mig en gång "Hon den där mysko Ravenclaw tjejen, jag har hört att hon är ett spöke som som bara låtsas vara människa för att få gå på Hogwarts, de säger att hon har tagit över någon annans kropp för att kunna se ut som om hon gick här"
Den andre killen svarade;
"Jag har också sätt henne, hon går i min tal magi klass, riktigt skumm, kan allting utan att ha gått på en ända föreläsning, hon har trippelt schema så hon måste använda tidvändare, fast hon är sjukt snygg asså"
Den första:
"Aaah! Sjuukt snygg, synd att hon e så konstig"
Jag suckar.
Jag är inte konstig, bara annorlunda.
Jag släpper inte in någon i mitt liv, jag är för speciell för det.
Eller det är vad min mamma brukar säga...
Så hör jag plötsligt något från skogen. Jag ser upp. Det står någon där borta! Så här sent får ju inga elever vara ute! Eller?
Jag springer allt vad jag har till personen vid skogen.
"Hej, vad är det som händer?" frågar jag mycket tyst. Jag minns inte senaste gången jag pratade med någon annan än min lärare. Om jag någonsin har gjort det....




-Förlåt att det blev så långt, men det är liksom bara ett inledningskapitel, det kommer inte bli så långt i fortsättningen.




~Healy Mystical