(ORP) Hide, run, survive

Marbelle
Jag suckar.
- Okej, du vet, jag skadar dig och Ellie och jag vet det. Jag hade bestämt mig för att jag skulle låta bli att röra er något mer för jag ville inte göra mer skada. Men nu så, du vet, det jag gjorde i sömnen, jag tror att det inte går att hålla mig borta från er och jag vet inte. Ibland tror jag att det är bättre om jag bara... Försvinner.

Olivia:
Jag rynkar pannan.
"Marbelle... Du skadar oss inte, vad du än gör. Om du är kär i Ellie, får jag ta det, och gå vidare", börjar jag, "Vi båda älskar dig, och något som skulle skada oss, var om du höll dig borta eller... Försvann."

Ellie:
Jag försöker att hitta ett bra rum att sova i och öppnar dörren.
Där står Olivia och Marbelle halv nakna.
"Va f*n", slinker det ur mig och jag smäller igen dörren.
Jag springer till det lilla köket och pressar mig mot skåpet i köket. Andas tungt och häftigt medan tårarna vräker ner. Gråter och gråter.
Tar sedan upp min sax och skär i min handled.
Tittar på det röda blodet som rinner ner på marken och känner hur smärtan från hjärtat dämpas lite av smärtan i handleden.

Elsa:
Kollar bland böckerna och tar ut en bok. Plötsligt öppnas bokhyllan och en svart gång syns framför mig.
Går långsamt in i mörkret.

Olivia:
Springer efter Ellie.
"Det är inte som du tror!", skriker jag och försöker hindra henne.

Ellie:
Visar hotande den vassa och blodiga saxen mot henne.
Vill inte leva.
"Det såg visst ut som jag tror", fräser jag och skär i den andra handleden.

Marbelle
Jag skriker till och springer emot henne.
- Sluta! Skriker jag, tar tag i hennes händer och bryr mig inte om ifall jag blir skuren. Jag bänder upp hennes händer mot skåpdörren och andas häftigt en.decimeter från.hennes ansikte.
- Vad fan gör du? Skriker jag med tårarna rinnande längs kinderna. Såren är inte så djupa, så det är okej. Det som skrämmer mig är att hon gjorde det mot sig själv.

(Kan vi snälla hoppa över det här med självskadande fort, det är väldigt känsligt för mig. ♥)

Miyako:
Jag vaknar av ett skrik på morgonen. Mitt hår står åt alla håll jag bryr mig inte jag slänger på mig tröjan som hamnar bakofram och sätter på mig byxorna. Jag kommer ut i köket och ser ut som ett yrvaket troll och ser Olivia och Marbel stå halvnakna och Ellie med blödande handleder.
" Vad i hela friden händer här!"
Skriker jag på knakkig svenska min japanska kommer tillbaka på morgonen och då pratar jag japanska men nu blandades det liksom in i svenskan.

(Hehe xD)

Ellie:
Vågar inte svara men låter saxen falla till marken.
"Jag var olycklig men blev lycklig i den mörkaste plats i mitt hjärta... Och sen tog någon ifrån mig lyckan rakt framför näsan på mig. Jag har fått tillbaka den gamla lyckan men den är inte samma sak. Jag längtar efter en nya lyckan så mycket att det gör ont", säger jag och tittar henne rakt i ögonen, vill att hon ska förstå att hon är min lycka. Den jag behöver.. Nej. Inte behöver. Marbelle är mer än så. Hon är den jag älskar.
"Jag älskar dig", säger jag lite skakigt men utan tvekan i rösten.

((Känner mig poetisk xD))

( Haha, du är poetisk c; )
Marbelle
Tårarna har slutat rinna men jag andas fortfarande darrigt.
- Du förstår väl att jag älskar dig också? Annars hade jag aldrig orkat så här långt. Och det gör ont för mig också, fast jag kan ta det. För er. För dig. Säger jag och min haka darrar till.

Ellie:
"J-ja men.. Jag orkar inte mer. Jag kan inte leva så här", en kall och ensam tår rinner ner för min kind.
"Du älskar Olivia mest jag v-vet men.. Jag vill att du ska veta - att jag önskar av hela mitt hjärta att du älskade mig mer. Jag vet, jag är självisk och idiotisk men jag orkar inte vara svag, orkar inte gråta mer", viskar jag och lutar mig darrande framåt och kysser henne mjukt. Det känns bra. Känns rätt, men ändå fel.