LotR (Privat)

Keya skakade på huvudet, "Nej, jag har aldrig varit intresserad av människor eller vilket liv de lever." sa hon. Hon som levt som en eremit, ensam nästan hela sitt liv hade blivit sådan.

"Du borde prova någon gång" Han kliade sig i håret. "Hur som helst .. jag vet inte varför jag sade 'hur som helst' för jag har inget mer att tillägga" Han skrattade till. "Har du?"

Keya skrattade lätt och började slappna av något, då mannen försvunnit även om fler av hans likar fanns här, vad hon trodde i alla fall.
"Jag tror jag helst låter bli, ser jag på den, kanske jag måste tala med dem." sa hon och rös lätt till.

Han ryckte på axlarna. "Det är ditt val, Keya"

"Jag vet." log hon svagt och ställde sig sedan upp, "Men lite vill jag röra på mig, följer du med ut ett tag?" frågar hon vänligt.

Banner såg sig om över axen, spanade runt i rummet och ryckte sedan på axlarna igen. "Okej, jag kan följa dig ut", sade han.

"Det blir mycket trevligare då." ler Keya omedvetet intagande. De kommer ut, landskapet ´var stort och brett och den friska luften härlig. Ja, det vill säga när de kommit en bit utanför den lilla byn.

Banner lade händerna bakom ryggen och höll sin takt jämsides med Keya. Efter instängdheten i värdshuset var det bra att få komma ut en stund och han ångrade inte att han följt henne ut.

Nu då de var ensamma utan hästar, packning eller behov av att skynda sig var Banners närvaro allt påtagligare. Keya blev konstigt nervös och bet sig i läppen, hon kände så konstigt att hon ville ha Banner nära att han aldrig skulle lämna henne.

De vandrade på den breda jordvägen under tystnad en lång stund, fortfarande gåendes i små steg. Banner tittade på henne.
"Nu när man är ute tänker man aldrig på hur kvavt det kan vara därinne" En enkel mening, mest skapad för att skapa en spricka i tystnaden, men den dög för honom.