Narnia

"Jag är Andrew", sade han till pojken, som satt bredvid honom. "Är du en son till Hermes?", frågade han sedan. Pojken skakade sorgset på huvudet.
"Men jag är ganska ny och så är jag bara 11 år, så det är normalt att inte ha blivit vald av sin förälder", förklarade han.

"Bara för att du är 11a? Du bör väl ha föddts som liten ändå." säger Sam fundersamt och hade inom några minuter tuggat i sig halva maten. Sen så stannade hon upp i sitt ätande och la långsamt ner bestiken, hon hade kommit på vad det hände om man åt så mycket och så mäktig mat på fastade mage och kände sig redan illamående, typiskt henne att aldrig tänka sig för.

"Nej, men de flesta får veta vilka de är avkommor till när de är 12 till 13", sade pojken. Det tog ett bra tag för Andrew att bli mätt, och medan han åt hade han lyssnat på de andra vid bordet. Det verkade vara många som inte visste vem deras förälder var. Allt flöt på jättebra. Folk sjöng, vilket fick lägerelden att stiga till de högsta lågorna han någonsin sett. Tills alla började stirra på Andrew som om han vore den allra första zombien någonsin. Men nej, det var något ovanför hans huvud. När han såg ner i tallriken, som blivit ren av sig själv, såg han det gula skimrandet ovanför honom, och kunde urskilja en pilbåge.
"En son till Apollon! Andrew, var vänlig och sätt dig vid bord nummer 7", utropade Chiron.

"Det gick snabbt." muttrade Sam efter hon som alla andrat stirrat på Andrew och sen sett han sätta sig vid bord nummer 7 och de andra. Hon gillade inte att lämnas bland alla andra. De som hon såg som losers som inte hade någon förälder ännu. Tänk om hon skulle lämnas här? Aldrig få en förälder och Andrew skaffa sig massa nya vänner och glömma bort henne.

Andrew hade motvilligt gått och satt sig vid de andra barnen i stuga 7. Hans halvsyskon. Det kändes bara fel. Han liknade dem knappt. Han var bara lika lång som många utav dem, men det kunde säkert bara vara slumpen. De pratade gladeligen med honom om lägret, om han var duktig på något som kännetecknade Apollon. Många saker hade han aldrig ens testat på. Då och då kollade han emot bord 11 och på Sam.

Det hände inget och alla hade ätit upp, Sam kände sig allt mer övergiven och totalt hatade att bli bland de som aldrig fick föräldrar. Hon reste sig tvärt och lämnade dem alla hon var arg och förbannade och gick till sjön där hon illsket kastade stenar i vattnat och för varje kast svor hon, fan vad hon hatade detta ställe och nu hade hon inte ens Andrew längre.

Barnen från Apollon tänkte inte låta honom följa efter Sam.
"Det går över. De flesta blir sådana när de inte blir valda", sade en utav dem. Han hade blont hår och blåa ögon, och Andrew trodde att han hört att han hette Will.
Efter en stund bröt lägret fridfullheten och skulle gå tillbaka till sina stugor. Och då sade Andrew att han skulle komma efter ett tag, eftersom han hade inte sett henne sen hon försvann. Han fann henne vid sjön, där hon kastade stenar.

"Hej, hur trivs du med Apollon ungarna." fräser hon argt och kastar ett gäng stenar i vattnet så det blir ringar där de fallit. Tårar av besvikelse syntes i hennes ansikte och hon strök irreterat iväg dem, hon tänkte inte visa att hon gråtit. Visst visste hon att allt detta inte var Andrews fel, men det känndes som att han övergivit henne och att hon föralltid skulle bo i den förbannade stugan med alla töntar och förlorare, ja just nu var de så hon såg dem även om det säkert inte var så.

Andrew hade precis tänkt säga något när hon fräste åt honom för andra gången idag.
"Du kommer säkert bli vald snart du med", säger Andrew, smått tafatt. "Och de är inte alls lika bra sällskap som du", fortsatte han sedan.

"Men tänk om jag inte bllir det, jag vill inte vara där." säger hon argt och ser på honom med blixtrande ögon, men ler lite åt det sista han säger,"Är de inte?" frågar hon, något mindre arb, mer bara ledsen, sårad och övergiven.