Eragon [Privat rollspel]

"Tungdil, gå!" Aily försöker komma loss men Galbatorix håller henne fast.

Jag oroar mig för Aily, så istället för att gå iväg så kliver jag in i rummet. Jag tror jag ska svimma när jag ser Galbatorix.
"Var inte du den galna dvärgen som förstöktedöda mig?"
Galbatorix röst är inte det minsta hotfull, men jag blir fruktansvärt rädd. Det här kommer troligen bli min död. Om inte värre.

Aily suckar. Varför kunde han inte bara gått.
"Spring!" ropar hon.

Jag försöker, men är som lamslagen. Efter vad som känns som en evighet lyckas jag röra på benen, men jag snubblar bara och faller. Jag kryper bakåt, men där är väggen. Jag darrar på hela kroppen och kan inte göra annat än att trycka mig mot väggen och titta bort när Galbatorix närmar sig.

Aily sliter sig lös och drar dvärgen med sig honom mot dörren.

Jag kan fortfarande knappt öra mig. Sedan ger mig Aily en örfil, och rädslan släpper något.
"Tack", mumlar jag samtidigt som jag inser att galbatorix aldrig kan bli lika farlig som Aily när hon är arg eller rädd. Jag springer så snabbt jag kan till Eragon och Murtagh.

Aily följer efter men Galbatorix hinner ikapp. Han släpar henne mot hennes rum.

Jag störtar in i rummet vi precis kommit från.
"ERAGON, MURTAGH jag..."
Där står Murtagh och hotar Eragon med en kniv, fast det är inte det som chockar mig mest. Murtagh GRÅTER.
"Galbatorix", mumlar jag, men jag antar att båda redan vet att han är här.

"Släpp!" skriker Aily. Galbatorix slår henne i tinningen så att hon svimmar.

Murtagh förlorade koncentrationen på att hålla fast Eragon, och Eragon passar snabbt på att få undan kniven. Nu håller Eragon i Murtagh istället. Han säger åt mig att han klarar sig själv nu och att jag ska gömma mig med Ór och med hennes hjälp göra allt jag kan för att Galbatorix inte ska hitta mig. Jag vill inte lyda, men min mästare lurar mig genom att säga att han lär mig ett ord för hur jag ska skydda mig, men egentligen lovade jag bara att lyda på det gamla språket.