Power (Ett rollspel för alla)

Ariana beundrar flickans sätt att fortfarande hålla sig lugn.
"Vem annars?" Frågar Ariana kallt. "Ingen av er förtjänar min hämnd ens en gång. Jag förstår inte varför idioten valde er. Ni är värdelösa." Den sista meningen väser hon nöjt med en underton av rent hat.

Det kändes som om Annabeth skulle falla ihop på golvet, hon ville bara ge upp. Men så tänkte hon på sin pappa.
"Du- du förgiftade min pappa. Du besitter de 'onda krafterna' som de Välsignade är menade att bekämpa. Jag tänker inte jobba för dig."
Annabeth spottade ut det sista ordet.

((Måste gå... Ses sen!))

"Synd och skam för honom att han blev så lätt förgiftad. Han hade precis hittat något som kunde hjälpt hans företag, men icke. Ödet, eller kanske jag, stoppade honom. Stackarn. Nu ska han dessutom dö på grund av sin egen dotter. Men det förstås, du kanske inte bryr dig om mannen som lagt ned så mycket tid och pengar på en värdelös dröm." Svarar Ariana hotfullt, hon tvekar inte på att döda mannen. Hon har kontrollen, det är bara att stänga av organen. Sedan är han död.

Annabeths ögon vidgades.
"Du dödar inte min pappa. Du vågar inte döda min pappa, Korpface."

"Fint smeknamn, Annabeth, men du borde jobba på förolämpningarna." Svarar Ariana. "Dessutom, jag vågar. Jag har väntat i åratal på det här. Jag gör vad som än krävs." Konstaterar hon känslokallt.

Det kändes som om Korpkvinnan sög ut all kraft i Annabeth. Men på något sätt så kunde hon inte dra ur henne raseriet. Något började mullra under de, och marken skakade.
"Vet du vad, Korpkvinna? Du får säga vad du vill, men du får fans mig inte röra min pappa." Annabeth såg rött av raseri. Ingen rörde hennes pappa. Hon hade redan förlorat sin mamma, och hon visste inte hur hon skulle klara sig utan pappa.
Korokvinnan såg inte alls rädd ut, och för första gången använde Annabeth sin kraft med vilja. Hon koncentrerade sig på det mullrande ljudet, som lät som forsande vatten om man lyssnade noga. Hela hennes kropp började pirra, vibrera, och det hördes ett högt BRAAK!
Rummets golv precis mellan Annabeth och Korpen exploderade, och hon hörde skrik från de som bodde på våningen under. Ett hål gick igenom alla våningar i skolan, och längst ner, under marken, hade för högt vattentryck fått ett rör att explodera. En fontän, hård och farlig, sprutade upp och bildade nästan en vägg av vatten mellan Annabeth och Korpen. Det tog hela hennes viljekraft, men hon fick vattnet att stenhårt knuffa Korpkvinnan mot väggen, som gick sönder av kraften. Enkelt sprang Annabeth genom väggen av vatten, som skulle vart omöjlig att passera, och bort från rummet. Det var översvämning i hela byggnaden så hon såg inte Korpen. Hon hörde avlägsna skrik, men just då brydde sig hon inte. Hon ville bara bort från Korpen.


((Var tvungen att avsluta, och det blev lite långt. Hejdå!))

((Aww. Okaii.))

Ariana är dyngsur. Men struntar i det.
"Jasså inte..." Hon transfererar sig ut på gården. "... Stackars tjej. Hennes pappas njure slutade just fungera." Hon kan nästan se det framför sig. Ett efter ett. Varenda jäkla organ lägger av. Allt på grund av en liten flickas korkade envishet.

((Ojdå, stackars Annabeth ))

Annabeth visste att hennes pappa skulle dö nu. Det var hemskt, men om Korpkvinnan verkligen var ond, så var de väl tvungna att stå upp mot henne? För hela världens skull.
Hon sprang mot Dominus kontor. Annabeth behövde inte ens knacka, för Dominus kom ut, helt likblek.
"Hon är här." viskade han, och lät henne komma in.
"Först förklarar du." sa Annabeth allvarligt. "Sedan kallar vi hit de Välsignade."

((Jag tänker på Francesca och resten av skolan... Annabeth liksom förstörde hela skolan... xD))

Ariana undrar om hon borde vara så hjärtlös flickan har ju ingen annan kvar. Även om han är oduglig. Hon spottar irriterat. Hon skämtar med sig själv. Hon är hjärtlös, ett monster som bara drivs på att hämnas. Inget annat. Nu ska hon leta upp den första pojken hon hittade. Hon måste ha någon mer än flickan att använda. När Ariana väl tänker på henne.
"Samla information, var dig själv och låt dig inte avslöjas." Sänder hon till Francesca.
"Jag väntar fortfarande på draget. Men du stod över din tur verkar det som, Dominus." Allt det här är ett spel för henne. Precis allt.