Dagens egoboost!

jag är snyggast i världen

Jag duger.

Jag gick upp från Fjärdeårselev till Går på julbalen WIIIIIII!

Jag är Master of Death.

Jag har fattat ett beslut jag grubblat på rätt länge, oh so wickedly awesome.

Jag sjunger rätt bra ibland!

Japp, du sjunger bra!

Hihi, taaack!
DU OCKSÅ!

Tack! ♥

Ni får ursäkta att jag skrivet ett långt inlägg om hur dåligt Sverige är när det kommer till det här men jag ORKAR inte. Och innan någon kommer och säger "men hallå det betyder inte att alla tycker så"; nej, jag vet det; men att gå ut i samhället och säga att man TYCKER OM SIG SJÄLV i det här landet verkar vara en synd.

Jag hatar att i det här landet är folk så rädda att tycka om sig själva; speciellt tonåringar. Tonåringar har blivit stämplade som att ha liv där saker och ting går nedför; det är en självklarhet att vi mår dåligt, det är en självklarhet att vi är osäkra i oss själva, det är en självklarhet att vi måste kränka oss själva, det är en självklarhet att vi strävar efter saker som vi inte kan nå.

När jag stod framför spegeln i omklädningsrummet i H&M igår så granskade jag mig själv från topp till tå. Jag greppade tag i det som jag kallar för "överdrivet mycket fett", stod där, kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Vände mig om. Granskade min rygg. Mina breda axlar. Mitt äckliga hår.

För media har lärt mig att jag måste vara den där smala slanka tjejen med stora bröst och stor rumpa, men med långa, smala ben och liten mage. För att media har lärt mig att jag inte kan vara nöjd med mig själv så länge jag inte ser ut som tjejerna som platsar framsidan på modetidningarna.

Jag kan inte neka till att jag har önskat att mina höftben vore mer synliga, eller att mina nyckelben skulle sticka ut lite till. Jag kan inte neka till att jag vill ha ett mellanrum mellan mina lår eller att jag vill att mina armar ska vara smalare.
Jag kan inte neka till att jag har fallit i den där hålet som media har grävt.


I hela mitt tonårsliv har jag gått runt och tänk på hur misslyckad jag är; jag har räknat upp mina fel gång på gång och jag har upprepat mina snedsteg flera gånger om. Men idag sade en vuxen till mig att världen ligger vid mina fötter och att jag har så mycket att leva för; och det var då det slog mig.

Jag tycker att det är synd att det har gått så många år och att bubblan som jag har levt i, där jag bara nedvärderar mig själv, spricker på grund av att en vuxen som jag knappt känner berättar för mig hur viktig och underbar jag är. För det är jag. Och jag borde ha insett det tidigare.

Och jag tycker att det är synd att många inte kommer få höra det av en vuxen, eller en person som betyder mer eller mindre än det; för folk tror att de goda orden ibland inte gör någon nytta alls, även fast de gör det.

Så till dig som läser det här, du ÄR vacker. Och det är inte fel att tycka att man är otrolig, eller underbar, eller stark. Eller viktig. FÖR DET ÄR MAN, och man behöver inte höra det från andra för att veta att man faktiskt är det.