The Dark Side [Sv]

OMG!

Vad händer nu???

Mera till 1000 procent!!

Den är Jätte bra, FORTSÄTT SNÄLLA!!!

Gillar din stil. Fortsätt tack

Tack alla söta!!! ♥ jag ska skriva mer så fort jag kan! Men det lär inte komma ikväll!

okidoki.

Mer x(

mer :'(

Nytt kapitel! Hoppas ni gillar det!

---------------------------------------------------

Kapitel 7
Sen jag bestämde mig för att du dög
1996

Allt kändes tomt, all livskraft hade försvunnit de senaste två månaderna. Augusti var likt juni och juli ett rent helvete. Hennes syfte i livet var borta, varför levde hon? Det skulle vara mer smärtfritt att dö, att inte försöka leva med den gnagande värken i hjärtat. De skulle ju mötas i slutet, de skulle ju bli gamla tillsammans, skaffa barn, leva lyckligt? Hon suckade lågt och såg på de gröna träden i skogen. Hösten hade ännu inte börjat ta de små bladens liv, de var ännu ovetande om dess mörka öde…

Någonting var fel på Clarissa, den saken var säker! De hade alla dödsätare märkt på sistone, hon var dämpad, snäste inte och skällde inte. Allt efter att de inte lyckades fånga Harry i juni. Det var väl därför, tänkte Travers och såg på henne, hon hade aldrig gillat att misslyckas! Men såhär tom brukar hon inte vara, hon var ju rena skalet!
”Clare…” sa han mörkt och satte sig bredvid henne.
”Vad vill du?” Där var det igen, tomheten, hon brukade ju snäsa mot honom!
”Vad är det med dig?!” frågade han allvarligt och förvånades över den oväntade oron som växte i magen.
”Inget…”
”Nej, nej, det är DÄRFÖR du låter som världen gått under!?”
”LÅT MIG VARA TRAVERS!” skrek hon argt och kände illamåendet växa.
”Varför? Du lät aldrig MIG vara! Jag skulle allt berätta för dig allt som hände!”
”JAG DIN SLUSK, ÄR VIKTIGARE ÄN DU ÄR!” fräste hon och transfererade sig väg.

Hon sjönk ihop på marken och grät medan illamåendet ledde till att all mat i hennes mage flög ur munnen. Livlöst kurade hon ihop sig till en boll och snyftade högt. Hon orkade inte, hon klarade inte av det här! Inte nog med att Sirius lämnat henne, hon var nu gravid också! Hur skulle hon kunna förklara det för Voldemort? Det var ju så dumt, en gång, EN GÅNG hade det hänt på 15 år och hon blir gravid på studs… Hon rös och tänkte på vad som kunde hända med barnet. Tänk om de dödade den? Det enda hon hade kvar av Sirius fanns nu i hennes mage…

”Att sitta här och gråta hjälper inte!” hördes Snapes allvarliga röst.
”Hur… h hur hittade duu mig?” grät hon fram mellan tårarna. Snape satte sig på huk framför henne och såg allvarligt på henne.
”Jag känner dig… men allvarligt, att gråta hjälper varken dig ifall någon kommer på dig eller Sirius att komma tillbaka…”
”Men… men Sev… jag…” hon grät så ögonen sved. Han tog tag i hennes ansikte och såg allvarligt in i hennes ögon.
”Han kommer snart dö Clare, Dumbledore säger att det inte är lång tid kvar…”
”Jag vill inte leva längre Sev…” viskade Clarissa och såg på honom. ”Jag har inget kvar att leva för…”
”Så du tänker låta Sirius dö i onödan? All tid ni var separerade, ska de bli bortkastade?”
”SE inte på mig sådär!” bad Clarissa och såg sårat upp i hans ögon.

”Pojken är tillbaka på slottet, precis som vanligt… tyvärr den enda information jag har!” sa Snape och såg en sista gång på henne innan han försvann. Clarissa hade samlat sig nu, hon skulle göra det här, för barnet och för Sirius skull! Med en ny form av beslutsamhet och envishet transfererade hon sig tillbaka till högkvarteret.
”Vart har du varit?” Voldemorts mörka stämma ljöd genom rummet och hon såg allvarligt på honom.
”I skogen, får jag inte de?” Hans skarpa blick visade att hon var nära gränsen och hon tillade;
”Jag fick information av Snape!”
”Han sa vad?”
”Att pojken är tillbaka på slottet, inget konstig har hänt än…”

”Varför stannar du?” han lät arg och Clarissa kände sig liten.
”Jag… behöver få prata med er herre, om det går bra?” Voldemort såg misstänksamt på henne med sina röda ögon.
”Jasså det behöver du?” han lät hånfull och Clarissa rös av de igenomträngande blickarna.
”Ja herre…”
”Vad är det då?”
”Jag… är gravid herre…” Voldemorts ögon spändes av förvåning och ogillande.
”Jag har inget minne av att du blivit gift!”
”Nej herre jag… har inget minne av att ha haft… kontakt med en man på flera år heller…” sa hon lågt och skamset. ”Det… måste ha varit under… förvandlingen eller något…”

Clarissa gick ut ur rummet och möttes upp av Travers.
”Hej!”
”Vad vill du nu då?” fräste Clarissa irriterat.
”Prata, kom!” sa Travers allvarligt. Clarissa suckade men följde med honom, hon skulle kunna vinna över Travers i duell medan hon sov!
”Vad vill du Travers?”
”Jag… vill att du ska gifta dig med mig!” sa han rakt på sak och såg självsäkert in i hennes ögon. Clarissa fnös högt och såg tvivlande på honom.
”Jasså det vill du? Och sen NÄR gillade du mig?!”
”Sen jag bestämde mig för att du dög och att jag ville!” Clarissa såg mörkt på honom.
”Bara för att du är karl, och för att du är VAN att få som du vill, kommer du inte få det nu! Jag tänker inte gifta mig med dig Travers!” Hon vände sig om och började gå igen. Hon kände hans arm ta tag i hennes och drog tillbaka henne, ännu närmare sig nu.
”Ska du visst!” sa han lågt och hotfullt.
”Vill du ha en redan gravid kvinna Travers?” sa hon kallt och såg trotsigt upp i hans ögon. ”Vill du ha en varulv?” Travers såg osäkert på henne.
”Vad pratar du om?”
”Ja! Jag är varulv, det vet du och jag har lyckats bli gravid på det sättet! Vill du ha inte bara EN varulvs avkomma utan TVÅ varulvars gemensamma avkomma i din familj Travers?”

Älskar't!
Tycker så synd om Clarissa D:

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer