A dark Secret [SV]

Kapitel 12
Varsågod gullplutt!
1977-12-25

När hon vaknade den morgonen var allt svart runt omkring henne. Hon låg på golvet som var kall.
”MacDougal!” Professor McGonagalls röst ekade genom rummet. ”Lever du?” Det fick Clarissa att skratta då hon satte sig upp.
”Ja professorn…” McGonagall såg oroligt på henne då hon hjälpte Clarissa att ställa sig upp.
”Du ska till Madam Pomfrey…” sa hon allvarligt.

”Snälla! Det är ju jul!” bad Clarissa och såg bedjande på Madam Pomfrey. Hon ville att Clarissa skulle stanna till dagen efter.
”Du behöver vila, jag kan inte förstå dina svimmanfall!” sa Madam Pomfrey med uppenbar irritation.
”Jag klarar mig, jag vill bara fira jul med mina vänner!” klagade Clarissa och såg bedjande på henne.
”Du får fira jul med unge herr Lupin!” sa Madam Pomfrey bestämt och pekade på sängen mittemot hennes. ”Och inga men!”

Clarissa låg i sängen och försökte stoppa tårarna. Hon ville inte fira jul i sjukhusflygeln, hon ville öppna sina julklappar – i killarnas sovsal med de andra. I och för sig var Remus här också…!

”Är du vaken?” frågade Remus svaga röst från sin säng.
”Ja…” svarade Clarissa, ställde sig upp och gick till hans sängkant.
”Du ser blek ut…” sa Remus men log.
”De brukar säga det…” log hon tillbaka.
”Vad gör du här en dag som denna?”
”Svimmanfall…” Madam Pomfreys diagnos fick fungera som ursäkt trots den var felande. ”Du då?”
”Ett olyckligt sammanträffande…” sa Remus undvikande med ett sorgset ansiktsuttryck.
”Tror du vi får julklapparna här eller måste vi vänta tills i morgon?” frågade Clarissa för att byta samtalsämne.
”Min är där…” sa Remus och pekade mot sitt sängbord. ”Men det är ju för att jag spenderade natten här…”

Dagen gick och när det var lunchtid kom Elle, Lily, Sirius och James intågandes i flygeln.
”Vart har ni sista knatten?” frågade Clarissa med ett leende.
”Han kunde inte slita sig från matbordet!” sa James med ett retsamt flin.
”Vi kommer med dina julklappar Clare!” sa Lily glatt och lade ned dem på fotändan av hennes säng.
”Oh… Tack!” Clarissa var nästan tårögd. Att de tänkt på henne?!
”Sitt inte där och glo, öppna dem!” sa Elle allvarligt. James och Sirius hade gått till Remus och Lily och Elle hade satt sig på hennes säng med förväntansfulla blickar. Hon tog ett av paketen och öppnade det. ”Fyndiga Fias knep för platt hår” stod det på flaskan och Clarissa log stort.
”Vem gav mig den?” Frågade hon och höll upp flaskan.
”Jag?” sa Elle lite oskyldigt.

En efter en öppnades paketen, hon fick en dagbok med titeln ”Rör ni den, är ni död inom två minuter, jag är farligt!” av Sirius. En bok med titeln ”Så slår man lättast slytherinare i Quidditch” av James. Clarissa misstänkte skarpt att han skrivit den själv. En borste som borstade själv av Peter. En bok om hur man blir av med mardrömmar av Remus och en jättefin sommarklänning av Lily.
”Jag vet att det kanske är tidigt, men du har alltid pratat om att du aldrig ägt en så…” längre hann inte Lily innan Clarissa kastat sig över henne i en kram.

”Snälla Madam Pomfrey! Vi lovar att när vi tagit dem till uppehållsrummet får de inte röra sig en meter innan de ska sova!” sa James bedjande.
”De behöver vila Potter!” Sa Madam Pomfrey menande.
”Det är ju jul, vi ska ju till och med hämta mat från Stora Salen åt dem!” bad Elle. Madam Pomfrey muttrade något ohörbart.
”Alla vet att du är den bästa och mest omtänksamma botare man kan hitta i trollkarlsvärlden! Kan du inte låta oss göra det här… snälla?” bad Sirius med ett charmigt leende. Leendet, eller berömmet måste ha gått hem för Madam Pomfrey sa allvarligt.
”Okey, låt gå för den här gången! Men överansträng dem inte!”

Att gå till uppehållsrummet hade nog aldrig varit så jobbigt, eller tagit så lång tid. Men då de äntligen var där log Clarissa.
”Någon som fick något roligt i julklapp?”
”Jag fick en jättekonstig en… från någon beundrare…”
”Jasså?”
”Ja… en rosa citatpenna… men det skrev inte det jag sa…”
”Vadå… va?” James verkade extremt förvirrad.
”När jag provade den och sa ”Tack för presenterna” skrev den ”varsågod gullplutt!” Alla började skratta, speciellt Clarissa fick ett leende på läpparna. Ett leende som inte försvann på hela kvällen!

Awesome!!!

A new chapter!

------------------------------------------------------

Kapitel 13
Ett nytt år!
1977-12-31 – 1998-01-01

Det var sista dagen på året, nyårsafton. Vädret utanför var ovanligt milt och många yngre elever var redan ute och hade snöbollskrig och byggde snögubbar. Clarissa låg denna morgon i djupa mardrömmar och vaknade inte då Lily och Elle försökte väcka henne.
”Sluta…” gnydde hon lågt.
”CLARISSA!” sa Elle högt, utan reaktion. Clarissa vred sig fram och tillbaka i sängen och Elle och Lily började få panik. Varför vaknade hon inte?
”Hämta James Lils…” sa Elle oroligt och tog tag i Clarissa hand.
”Nej!” gnydde Clarissa ännu högre och vred sig bort från henne. Hon var inte vaken, det märktes på hennes plågade ansikte.

Lily kom snart med James, som flygigt upp och sedan kastat ned kvasten till Sirius.
”Vad händer?” frågade James förvirrat.
”Hon vaknar inte…!” sa Elle lågt och såg oroligt på sin vän.
”Snälla sluta…” gnydde Clarissa lågt och James såg orolig ut.
”Vad drömmer hon om?”
”Vi vet inte…”
”Clarissa!” sa han högt, samtidigt som Sirius kom in. Clarissa reagerade inte utan fortsatte bara att vända sig fram och tillbaka.
”MACDOUGAL!” Sirius höga röst fyllde hela rummet och Clarissa satte sig käpprätt upp i sängen och såg sig förvirrat omkring.
”Va?! Vad händer… va?”Alla stirra oroligt på henne och hon rös.
”Se inte på mig sådär…” sa hon lågt och skyndade sig in i badrummet.

”Hur är det?” frågade Remus då hon satte sig vid frukostbordet.
”Bra tror jag… trött bara, känns inte som om jag sovit något inatt!”
”Du sov djup Clare, det gick knappt att väcka dig…” sa Elle allvarligt. Clarissas ansikte drogs ihop i en oförstående grimas.
”Konstigt…”
”Dags att börja läsa boken…!” sa Remus i ett försök att lätta upp stämningen.
”Ja…” sa Clarissa och log.

”Ska vi ut och leka i snön?” frågade Peter plötsligt. Det var så sällan han pratade att Clarissa fick tänka efter en extra gång innan hon kom på vad han sa.
”Ja, snöbollskrig!” sa Clarissa och log stort.
”Ja, jag är på!” sa James med ett flin.
”Jag med!” sa Sirius och såg ut som om han planerade otyg.

De andra var också på, så snart var de samlade ute på skolgården och bildade lag.
”Okey…” sa Sirius och log. ”Så här ser lagen ut, James, Elle och Clarissa, mot Lily, Peter, Remus och mig!” Alla log och de delade upp sig för att prata taktik.
”Nu är det såhär… att jag aldrig förlorat mot Sirius förut, så vi får inte förlora! Vi är i underläge, eftersom de är en mer än oss, men vi klarar det okey?” sa James allvarligt men log retsamt. Elle och Clarissa log instämmande, de skulle vinna!

Lily kom springandes mot henne med en snöboll. Snabbt fixade Clarissa en egen och sprang undan då Lily kastade sin. Precis då hon tänkt kasta snöbollen på henne kände hon något kallt rinna henne innanför klädnaden. Hon vände sig sakta om och såg Sirius retsamma flin. Argt, men roat började hon springa efter honom. Han var snabb, men det var hon också, så snart var hon nära nog för att hoppa på honom. Det gjorde hon och när hon satt gränsle över honom log hon retsamt.
”Hej Sirius…” sa hon med ett flin och lutade sig så nära att han verkade tro att hon skulle kyssa honom. Istället tryckte snö på hans ansikte. Sedan sprang hon snabbt därifrån och kunde höra hans svordomar efter sig.

”Är vi nöjda nu?” frågade Remus som var röd i ansiktet och nästan täckt av snö…
”Absolut!” sa Clarissa med ett nöjt leende och såg roat på Sirius som himlade med ögonen.
”Japp, vi vann!” sa James nöjt och lade sina armar övar Elles och Clarissas axlar. ”Nöjd är det minsta man kan säga!” De skrattade allesammans och gick i samlad trupp till uppehållsrummet.

Då de var duschade och varma igen, gick de till Stora Salen för nyårsmiddag. Salen var ännu en gång väldigt vackert inredd i vitt och Clarissa log då de satte sig ned vid Gryffindorbordet.
”Kära elever, som ni märker är ni ganska få, och lika så saknas det lärare vid lärarbordet…” ljöd Dumbledores röst. ”Men en dag som detta gör det ingenting, för vi vill ändå fira in det nya året med er alla! Trevlig måltid!”

Kvällen fortsatte bra och alla skrattade och log hela tiden. Än in midnattstimmarna satt de vakna, även om en efter en snart försvann in i sin sovsal. Snart satt Sirius och Clarissa själva i sofforna framför den sprakande brasan.
”Nu är det nytt år!” sa Clarissa för säker femtegången den kvällen.
”Ja!” sa Sirius och log mot henne. ”Vad kommer bli så speciellt med detta år då…?”
”Jag vet inte… men det lär märkas eller hur? Vi går ju ut skolan och allt…”
”Ja…”
”Vi vann!” Clarissa såg retsamt mot honom. ”Och jag kan fortfarande inte förstå att du trodde jag skulle kyssa dig!”
”Jag låtsades bara!” protesterade Sirius allvarligt.
”Jasså?” skrattade Clarissa och log stort.
”Ja…!”
”Bevisa det!” Innan hon hann tänka hade han kommit fram till henne och kysst hennes läppar. Känslan var obeskrivlig och utan att tänka sig för besvarade hon den. Då han tillslut drog sig undan fick Clarissa panik.
”Eh… god natt!” sa hon och sprang upp i sin sovsal. Vad hade hon gjort?!

jätte bra kapitel!!! I WANT MORE!

skriver inte mer kapitel (efter detta!) om jag inte får kommentarer av minns tre olika users!

------------------------------------------------------

Kapitel 14
En kyss för mycket
1978-01-03

I nästan tre dagar hade hon undvikigt honom. Hon vågade inte möta hans frågande blickar. Clarissa suckade då hon såg sig i spegeln, hon skulle ändå aldrig kunna berätta sanningen för honom…
”Clarissa?”
”Ja Lily?”
”Ska du följa med till frukosten?” Clarissa log försiktigt, Elle och Lily visste inget om kyssen. Det hoppades hon i och för sig att Sirius inte berättat för resterande marodörer heller…
”Ja, jag kommer!”

”Vad ska vi göra idag?” frågade James och log. Det var fortfarande jullov, så de hade inga lektioner denna tisdagsmorgon. Sirius sökte återigen Clarissas blick, men hon undvek dem och sa:
”Jag ska göra läxor i biblioteket…”
”Tråkmåns!” utbrast Elle.
”Bara för att NI är färdig med alla eländiga läxarbeten!” muttrade Clarissa.

Med skolböcker i famnen gick Clarissa mot biblioteket. Om hon inte så envist bestämt sig för att undvika Sirius – hade hon aldrig gjort läxor såhär tidigt. En kall hand på hennes axel fick henne att hoppa till av förvåning. Böckerna landade på golvet med ett ljudligt brak och Clarissa kände sig med ens stelfrusen.

”Vi vet…” Snapes kyliga röst fick henne att rysa och i vildförtvivlan undrade hon exakt vad de visste.
”Va…?” fick hon fram, fortfarande för chockad för att vända sig om.
”Vi vet om ditt förflutna…” Det fick henne att fnysa och det värsta av chocken släppte. Hon vände sig om och såg tvivlande och irriterat på Snape och hans två kumpaner.
”Jasså det tror ni?”
”Ja..” sa Snape och såg elak ut. En av de två andra fortsatte:
”Så ung, och redan så lättfotad… hur gammal var du första gången MacDougal? Sex år?” Clarissa försökte dölja alla känslor som gjorde uppror inom henne och sa kallt:
”Ni måste uppenbarligen kolla upp trovärdigheten i era källor!”

Väl i biblioteket visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Hjärnan ville inte fokusera och ögonen envisades med att tåras. Vem hade sagt det… till DEM?!
”Clarissa?” Sirius oroliga röst väckte henne ur sina tankar och hon såg på honom.
”Vad gör du här?”
”Läxor, varför gråter du?” Clarissa drog handen under ögonen och muttrade;
”Trött…”

De satt bredvid varandra och gjorde sina läxor utan att säga ett ord till den andre. Clarissa märkte att Sirius flera gånger öppnade munnen för att säga något, men han ångrade sig också några sekunder senare.

När Clarissa var färdig ställde hon sig upp, tog sina saker och började gå. Men det dröjde inte länge innan hon hörde fotsteg bakom sig.
”Clarissa!” Hon orkade inte, Snape hade redan förstört hennes dag… hon orkade inte prata med Sirius också!
”Clarissa vänta!” han lät irriterad. När han kom ikapp henne tog han tag i hennes hand och tvingade in henne i ett klassrum.

”Clare…”
”Hejdå!” sa hon irriterat och vände sig mot dörren, men den var låst.
”Vi behöver prata!” sa Sirius med en irriterad men menande röst.
”Har du låst in mig?” Den rädda men ändå så tomma blick hon gav honom fick honom nästan att ångra sig.
”Clare, vi ska bara prata, du får gå sen!” Hon sa inget, men osäkerheten och skräcken stod skriven i hennes ansikte.
”Vad… ville du då?”
”Du kysste mig.” sa han lugnt.
”Nej, DU kysste MIG!” Han log mot henne och sa;
”Jag började, ja, men du besvarade den frivilligt!” Clarissa rodnade men såg bort.
”Jag kan inte… va tillsammans med dig…”
”Varför inte?” han röst var öm och han kom närmare.
”För att…” gråten hördes på rösten. ”Jag kan inte!”
”Jag hjälper dig…” Sa Sirius som ni var knappt en meter ifrån henne. Hon svarade inte men kände paniken snabbt sprida sig genom kroppen. Med en enorm ömhet och försiktighet lade Sirius sina armar om henne och drog henne närmare. Vad skulle hon göra? Paniken skrämde henne och att känna hans kropp mot sin fick henne att vilja gråta.
”Sirius… snälla…” bad hon lågt.
”Du har inget att vara rädd för…” viskade han i hennes öra innan hans läppar flyttades till hennes…

”Sirius!” Paniken vann och försökte förtvivlat trycka honom ifrån sig. Han verkade förvånad.
”Vad?” sa han och såg sorgset på henne.
”Jag kan INTE!”
”Jodå, det är inte farligt…”
”HÖR DU DÅLIGT?! JAG KAN INTE! DU GILLAR MIG VILKET FALL INTE! DET HAR JAG HÖRT DIG SÄGA TILL JAMES! DU TÄNKER BARA UTNYTTJA MIG SOM ALLA ANDRA! SLÅ LÅT MIG VARA!” skrek hon med tårar rinnandes ned för kinderna.

När hon kom till sovsalen bröt hon ihop. Hon låg i sängen och grät i stora floder. Sirius sårade men ändå så oförstående min hade bränt fast i hennes minne och fick henne att gråta ännu mer. Hon hade tagit i, sagt allt elakt hon kunde för att få honom att låta henne gå… men han skulle aldrig förstå…

Natten var grå, kall och dimmig, hon såg inte mer än en meter framför sig.
”Hallå?” ropade hon osäkert, något var fel…
”Hej…” Snapes mörka röst fick henne att snubbla.
”Vad väntar du på?” Den andra rösten tillhörde Sirius… ”Hon är ett monster, hon dödade sin pappa!”
”Varför döda, jag vet något ännu bättre…”

”CLARISSA MACDOUGAL!” Återigen väcktes hon av Sirius röst.
”Va?” viskade hon svagt i kudden.
”Du har legat och skrikigt i sömnen…” sa Elle oroligt.
”Va?” uppretade Clarissa osäkert, hur mycket hade hon avslöjat.
”Ja, tydligen så hemsöker jag dig i dina drömmar…” sa Sirius allvarligt. ”Vad drömde du?”
”Jag… vet inte…”

De gick tillsammans till stora salen för att äta middag. Med sig hade Clarissa boken hon fått i julklapp av Remus. Hon var tvungen att bli av med dessa mardrömmar!
”Ska du inte äta?” undrade Peter förvånat.
”Nej… jag är inte hungrig…”
”Konstigt!” tyckte Peter som alltid var hungrig.
”Snälla du, försök att äta…” vad Lily och såg orolig på henne.
”Är det bättre att jag äter? För jag vet att det kommer komma upp igen!” Sa Clarissa allvarligt.

När hon lade sig för att sova undrade hon oroligt, om hon skulle börja skrika i sömnen igen…

du måste skriva, jag älskar denna ff! ;o

Fin fint ! Spännande... Det var inte mycket till kyssen, MEN VILKEN KYSSS SEEEN!!!! ♥

okey... eftersom jag var för snäll.... ett till kapitel... men till nästa vill jag ha 5 kommentarer av olika personer!

---------------------------------------------------

Kapitel 15
Ännu ett grupparbete
1978-01-18

Skolan började igen och de första dagarna försvann fort. Åter igen var korridorerna fyllda av elever och lektionerna blev allt tuffare. Alla sjunderårs elever hade börjat oroa sig inför FUTT examen.

Clarissa mindes hur svårt hon tyckt GET examen varit. Hon hade nästan gråtit av utmattning och nervositet i tre dagar efter att hon gjort provet.
”Kom ihåg, det är viktigt att ni kan allt vi gått igenom, jag vill inte behöva ge någon underkända betyg…!” sa McGonagalls röst allvarligt. Klassen nickade och lektionen var slut.

”MacDougal!” Clarissa vände sig om och väntade tills alla andra lämnat salen.
”Ja professorn?”
”Jag har ett kuvert till dig…” sa hon och räckte Clarissa ett vitt kuvert.
”Tack professorn…”
”Är allt bra med dig? Du verkar ytterst nedstämd!”
”Ja professorn…
”Clarissa! Jag känner dig bättre än du tror, något är fel!”
”Nejdå professorn…”
”Jag finns om du behöver prata…” sa McGonagall och gav henne en igenomträngande blick.
”Tack…”

När hon kom till trolldryckslektionen öppnade hon det vita lilla kuvertet.
Tack så hjärtligt för julklappen Clarissa. Var vänlig möt mig utanför mitt kontor klockan åtta.// Rektorn. Hon såg länge på pergamentet. Vad ville han prata med henne om? Hon hade inte varit på hans kontor sen efter GET examen…
”Vem skickar ni lappar med då MacDougal?”
”Ingen sir…” Men Snigelhorn hade redan dragit pergamentet ur hennes hand.
”Så pass…” mumlade han och gav tillbaka den. ”Men du måste ändå lära dig lyssna på mig under mina lektioner!”

”Som ni märkt har ni under höstterminen fått fler och fler grupparbeten, idag är inget undantag. Nu ska jobba i grupper av två, som jag bestämmer, och ni har exakt två månader på er.” Han tog upp en lista och läste;
”Remus Lupin skall jobba med Elle Lorens. James Potter med Peter Pettigrew. Lily Evans med Sirius Black. Clarissa MacDougal med Severus Snape…” Klumpen växte i magen… INTE HAN ville hon skrika, men det gjorde hon inte. Medan Snigelhorn berättade vad uppgiften gick ut på kämpade Clarissa mot tårarna.

”Clarissa?” Elles röst fick henne att stanna.
”Ja?”
”Kan du inte be professor Snigelhorn att få byta?”
”Han kommer bara säga att man måste kunna arbeta med de man inte gillar också!”
”Gör han något…” hotet i James röst var tydligt. Clarissa log ansträngt och sa allvarligt;
”Jag kommer inte låta honom sabotera vår vinst James…!”

Sirius undvek henne lika mycket som hon undvek honom, de hade inte varit ensamma själv en sekund sedan hon skrikigt på honom. Även om hon visste att det var hennes eget fel, kunde hon inte sluta bli svartsjuk då hon såg honom kyssa någon annan tjej i korridoren. Det kunde ha varit Clarissa själv som stod där och fick de fantastiska kyssarna…

”MacDougal!” Hon stannade upp trotsa att hon visste att hon skulle bli sen till historian.
”Ja Snape?”
”Ska vi jobba tillsammans måste vi planer, syns i kväll vid biblioteket klockan 18.00…” '

”Du kan inte gå själv!” utbrast Lily då Clarissa berättade vad Snape sagt vid middagsbordet.
”Jag måste Lils…”
”Nej! Vi följer med!” sa Elle argt.
”Och du tror han skulle bli glad eller?!”
”Tänk om det är ett trick…” sa James med en mörk och arg röst.
”Jag klarar mig! Hur skulle det inte se ut om jag drog med mig alla er?!”
”Hon har rätt…” sa Remus tveksamt.
”Händer det henne något innan quidditchmatchen, skyller jag på dig!” sa James och fnös.

När klockan slog 18.00 stod hon utanför biblioteket och väntade. Hon kände sig en aning stressad och orolig. Tänk om han faktiskt tog med sig hela gänget?
”Där är du ju!” utbrast Clarissa irriterat.
”Saknat mig?” frågade Snape med en underlig blick.
”Nej! Men jag har bättre saker att göra än att vänta på dig!”

”Snälla sluta!” bad Clarissa irriterat. ”Jag trodde v skulle jobba, inte spekulera i mitt liv!”
”Vi kan göra både och!” sa Snape med ett roat leende.
”Om vi inte jobbar GÅR jag!”
”Sitt, vi jobbar…” suckade han.

”Jag måste gå nu…” sa Clarissa då klockan slog kvart i åtta.
”Varför?”
”Därför!” snäste hon och sprang mot Dumbledores kontor.
”Spring inte i korridoren!” Det var Snigelhorn som ropade.
”Förlåt professorn, men klockan är snart åtta och jag glömde bort tiden då jag och Snape gjorde gruppuppgiften och…”
”Jaja, jag förstår!” sa han och vinkade iväg henne.
”Clarissa, vad trevligt…” sa Dumbledore och log bakom sina månformade glasögon då hon kom springandes emot honom. ”Kom så sätter vi oss i mitt kontor!”

Hon satte sig å en stol framför hans skrivbord. Hon hade ingen aning om varför hon var här.
”Så, låt mig börja med att återigen tacka dig så hjärtligt för julklappen!” Clarissa log mot honom och sa:
”Varsågod rektorn…”
”Men det var inte därför jag kallade dig hit…” Dumbledore såg lätt besvärad utan. ”Utan för att det har kommit till min kännedom att rykten om din barndom sprids på slottet. Har du berättat för någon?” Clarissa skakade på huvudet och Dumbledore fortsatte;
”Vi måste stoppa dem… innan någon får veta för mycket!”