Lumos :3 & LeoisLazyy

Benjamin kvävde en gäspning och fortsatte att stint iaktta henne.
"Det var just en deprimerad duo de satte ihop då, med andra ord", sade han och fnös. "Vad tänkte de egentligen när de gjorde oss till försteprefekter?" Han skrattade till samtidigt som han skakade på huvudet.

Hailey var tvungen att småle.
"De ville väl att vi skulle sprida vår depression över resten av skolan", drev hon innan hon svängde in vid det sista hörnet. "Och deprimera varandra", lade hon till.

"Jag är inte deprimerande", påpekade Benjamin och såg bistert på henne. "Och vad har du för anledning till att vara olycklig ens? Du har vänner, talang..." Han tystnade och gav henne en mörk blick. "...ta inte det där som en komplimang."
Han stannade till vid ett av fönstren i korridoren och ställde sig i öppningen för att betrakta de blinkande stjärnorna utanför. Månen var nästan full, spred ett blekt sken över området utanför, över den förbjudna skogen. Det var ganska vackert, men han hade inte ro till att uppskatta det.

Du har vänner, talang...
"Vad vet du om det?", muttrade Hailey mer för sig själv. Hon suckade tyst och rätade på sig. Deras pass var över, och allt hon ville var att krypa ner i sängen.
"Aja, godnatt..", mumlade hon innan hon stoppade trollstaven innanför manteln och vände sig om mot marmortrapporna för att klättra upp mot den sjunde våningen.

Benjamin tittade efter henne med armarna i kors och en allmänt butter uppsyn.
"Det är i alla fall så jag har uppfattat det", sade han till hennes ryggtavla innan han vände sig mot fönstret igen och betraktade sin vaga spegelbild i rutan. Personen som stirrade tillbaka mot honom såg ut lite som ett spöke - med urholkade kinder och insjunkna ögon. Efter att ha stått och glott på sig själv i vad som kändes som en halv evighet vände han fönstret ryggen och började långsamt gå tillbaka genom korridoren.

Hailey vaknade tidigare än alla andra nästa morgon. Åtminstone trodde hon det. Hon hade tänkt på Belle innan hon somnat, och kommit fram till att hon var tvungen att göra det hon länge skjutit upp på. Hon visste att Belle alltid gick upp vid halv sju för att ta en uppfriskande morgonpromenad runt slottsområdet och Hogsmeade, så därför gjorde Hailey samma sak den morgonen. Hon klev upp, tog på sig något av hennes privata kläder, (Ett par jeans och en grå t-shirt) innan hon trädde på sig manteln. (Hon hade inte sin jacka framme och orkade inte rota runt i kofferten när alla sov) Snart hade hon smugit ut från sovsalen och uppehållsrummet och gått ut genom de tunga portarna. Hon kunde inte se Belle någonstans, men fortsatte frammåt. Det var när Hailey hade nått stigen vid Hagrid stuga som hon fick syn på en flicka med blont hår som hon sett så många gånger förut. Det var ingen tvekan om att det var hon.
"Belle?", ropade hon, och flickan stelnade till. Hon stod stilla en stund innan hon långsamt vände sig om.

Benjamin vaknade med ett ryck. Omtumlat kände han på det svala stengolvet omkring sig samtidigt som han gjorde en desperat ansats till att fokusera blicken. Han satte sig upp och vilade huvudet mot väggen med ett stön. Minnena från gårdagen var röriga och och oorganiserade. Tydligen hade han inte klarat sig hela vägen tillbaka till sin sovsal. Han stirrade ner på sina beniga händer med en grimas. Näringsbristen hade slutligen hunnit ikapp honom och det här var till synes konsekvensen.

Belle stirrade på henne.
"Vad vill du?", kastade hon ur sig.
"Jag.. Jag vill prata med dig.."
Belle fnyste till. "Så synd. För jag vill inte prata med dig", väste hon innan hon vände sig om för att gå, men Hailey ryckte tag i hennes hand.
"Jag förstår om du hatar mig. Jag förstår om du vill slita mig i stycken när du ser mig, men snälla. Låt mig åtminstone förklara", sade hon med darrig röst, och Belle stannade till med blicken fäst på bergen som reste sig över hogsmeade.
"Förlåt", viskade hon. "Förlåt för att jag sa det jag gjorde, och förlåt för att jag var en sån skitstövel. Det var aldrig du, utan det var jag. Jag hade problem. Jag var en börda för mig själv, men du var den som fick ta stryk. Förlåt", viskade hon innan hon släppte taget om Belles hand och torkade sig över ögonen. Belle vände sig om på skakiga ben och med ett osäkert ansiktsuttryck.
"Okej", sade hon bara.

Efter att ha suttit på det inte så bekväma golvet i några minuter i ett försök att få grepp om verkligheten återigen reste Benjnamin slutligen på sig. Han borstade av sin klädnad och drog en hand igenom sitt ojämnt klippta hår. Vad var klockan egentligen? Hade han lyckats sova bort dagen i denna övergivna korridor? Om han hade lämnats att gissa hade det varit hans slutgiltiga slutsats, men fönstret till vänster talade om något annat. Solen stod lågt på himlen i öst och morgondiset täckte ännu rutan på glaset. Med snabba steg vände han det ryggen och började röra sig samma väg som de gått under föregående kväll.

De promenerade runt slottet i tystnad. Det enda som hördes var fåglarnas sång när de långsamt vaknade efter natten. Ju närmare de kom slottet, desto bättre kunde de känna doften av frukosten som letade sig ut genom den stora salens öppna fönster. Det var först när de nådde yttertrapporna som Belle pratade.
"Tack. För att du bestämde dig för att be om ursäkt."
Hailey log svagt.
"Det är lugnt. Det plågade mig att inte prata, också."
Och där skildes de åt för att gå till deras sovsalar och byta om.