[PRS] Cipriano & Cawith

"Kanske dags att lära dig då? Jag menar, du kan inte förlita dig på din kraft helt", menade han.

"Jag vet men hur?" undrade hon och såg upp på honom. Hon svalde lätt och drog en hårslinga bakom örat. "Aja, är det säkert att gå ut nu?"

Han ryckte nonchalant på axlarna. "Jag vet inte, och jag vet inte. Du får väl kolla. Har vi tur kanske vi hittar något monster som du kan slåss mot", svarade han och flinade svagt.

"Vi?" undrade hon och rynkade på pannan. "Trodde du körde solo." sade hon enkelt och la armarna i kors.

Damon suckade inombords åt hans klumpiga ordval, men när han tänkte efter så kanske det inte var en sådan dum idé. Med hennes krafter skulle han aldrig behöva gå hungrig, och han behövde inte bli hennes vän eller något liknande utan när han hittade någon annan som dem så kunde han lämna henne.
"Har jag aldrig sagt", svarade han enkelt. "Om du vill köra i lag, så visst".

"Hur gynnar det mig?" frågade hon och såg på honom med ena ögonbrynet höjt. Hon tänkte inte ge honom en lätt match, utan ville nästan vara lite jobbig.

Damon höjde ett ögonbryn och skrattade till.
"Som du sa så kan du inte slåss, och inte ens din gåva skulle klara av över tre monster samtidigt", konstaterade han.

"Jag kan dock få tre monster att döda varann." sade hon och såg på honom. Hon fuktade sina läppar och såg på honom en stund innan hon nickade. "Ett villkor. Du behöver mat, tak över huvudet och jag kan fixa det. Men du ska lära mig att slåss och jag ska få träna upp min... Gåva på dig." sade hon bestämt och såg på honom. Hon höll fram sin hand och log sött.

Damon suckade, men tog sedan tag i tjejens hand och skakade den bestämt.
"Kör till", mumlade han.

"Bra. Kan vi gå härifrån nu? Jag har varit här för länge, jag tycker vi åker österut." sade hon och log snett mot honom. Hon öppnade sin väska och gav honom en macka, hade snackat till sig några dagen innan.